Aftonbladet – 18 april 1873, sida 3

Hennes blick var sänkt emot vättnet vid bennes fötter; man kunde derföre ej se mera af ögonen än de breda ögonlocken med så långa och mörka fransar att de föreföllo som om de, enligt österlandets sed, varit målade med antivon. De mörka ögonbåren, ögonbrynen och det rika, svarta håret, krusigt ända intill rötterna, ökade den marmorlika blekheten i hennes ansigte. Nu lyfte hon sina ögon — mörka mer än vanligt, stora, strålande, icke af diamantens bliztrande eld, utan af en djup och klar källas glans, i hvilken månens milda sken slumrar i djupet. Och i ögonen, öfver de bågtormiga ögonbrynen, på den lätt rynkade pannan läg ett uttryck af tankfull melankoli, af ovisshet, nästan af hastigt väckt fruktad; men detta uttryck öfvergick åter till ödmjukt tålamod som tycktes säga: Jag kan ej lösa: denna gåta. Mi Han göra det, så som synes Honom bäst! Hamnbron bade som varligt två afsatser; den öfra, smalare för allmän promenad; den lägre och bredare för affärer. Tyå ynglingar, tillhörande besättningen på en kolbit stodo sysslolösa på den öfre muren och började, blott af okynne, kasta siåsten och snäckskal på sällskapet der nedanför. Halloh! ni unga slynglar, ropade en gamisal man, hvilken, liksom de; befann sig på den öfra afsatsen, låter ni inte bli den der Jeken, så kan det lätt hända att ni få en bräckt hufvudskål, Skall.det vara ni, som gör det? HBade det varit för trettio är tillbaka, så skulle jag nog gjört det sjelf, men uu skall jag inom fem minuter få tillsammans ett dussin, som vilja göra det i mitt stölle, Häråt, gossar! Här äro två Walesiska skälmar, som kasta sten på vår skollä: Nn t)