STOCKHOLM den 18 April. En unionel väganläggning. På kamrarnes föredragningslista är uppförd och lärer sålunda snart till afgöravåe förekomma en kommunikationsfråga af icke ringa vigt för de nordligaste delarne af värt land. Då hon redan i flere år varit omtålad och föremål för mycket intresse, samt nu efter grundliga undersökningar af K. M:t förelagts rikedagen, egde man anledning att vänta, att hon skulle blifva bragt till en lycklig lösning. Det är derför ej utan öfverraskning man erfar, att statsutskottet vill undanskjuta henne, och det är af denva anledning vi önska, före afgörandets stund, leda uppmärksamheten på hennes af statdutskortet förbisedda, verkliga betydelse, Frägan gäller att sätta de svenska kuststädersa Piteå och Skellefteå samt de iare delaräe af Norrbottens län, hvaribland Arvidsjaurs och Arjeplougs lappmarker, i förhindelse med staden Bodö och den ständigt isfria Saltenfjorden i Norge. Redan 1867 bragtes detta förslag på tal af Kristianie-protessorn L. Kristensen Daa e?ter hans bekanta forskningsresa i de nordligare delarne af den skandinaviska halfön, och motiverades af den skarpsynte geografen och statistikern med sä talande skäl och grunder, att man redan då förutsade, att frågan, en gång väckt, ej kunde falla. Med rätta framhöll han, huru i halföns nordliga trakter naturen skapat den skarpaste mot sats mellan östra och vestra sidan om fjellen, huru man pä hvardera, sidan saknar de oambärliga förnödenheter, som finnas i öfverfiöd på den andra, hurn sålunda vilkoren för ett vinstgifvande, för båda partorna fördelaktigt utbyte äro gifna. Fiskeribefolkniogen på norska kusten har stort behof af ladugårdsprodukter — hvilka i Bodö gälla dubbelt mer än i Piteå och Skellefteå — trävirke — särskildt tunnstäfver i betydlig mängd -—jernkramvaror m. m., medan å andra sidan fisk till billigt pris och spanmål från aldrig tillfrusna hamnar skulle stå de norrländske afnämarne till buds. I sjelfva verket har också af älder sakens egen natur bragt en handelsförbindelse till stånd mellan Sverige och Norge längg den angifna leden, men detta begripligtvis, under saknad af annan vägförbindelse än naturen sjelf danat, i ojemförligt ringare omfattning, än det ömsesidiga ihtresset, underbjelpt af bättre samfärdselsmedel, strax skulle framkalla. Särskildt tilltalande är förslaget derigenom, att dess utförande skulle i ej oväsent lig män bidraga ait minska den isolering, hvari den nordligaste delen af vårt land för sättes af en mer än halfårsläng vinter, och om hvars beskaffenhet hvarje norrländskt nödär lemnat varnande och mer än tillräck liga erfarenheter. ; Åstadkommandet af denna förbindelse för utsätter, särdeles i den begränsning till er vinterväg,. hvari den nu af K. M:t gjort: till föremål för riksdagens pröfning, rät! måttliga kostnader. Då landsväg från Piteå till sjön Storavan redan finnes — den der med paralella vägen Skelletteå —Storavan är om vi ej misstaga oss, också till god del fullbordad — samt derefter, jemte nyss nämnda vatten, de dermed sammanhängande sjöarne Uddjaur och Hornavan erbjuda goc vinterkommnunikation ända till hemmane Jäckvik vid vestra ändan af den sistnämnd: sjön. återstå tills norska. gränsen 6 mil 35,000 fot vinterväg, för hvars rödjning jemte fjellstugors uppförande kostnaden be räknas till 34,650 rår. Sträckan på norsk: sidan, från riksgränsen genom Junkerdaler till det iore af Saltenfjorden, är redan full ständigt eller åtminstone i det närmast färdig. . Omedelbart intresserar denna väganlägg ning en icke ringa svensk befolkning, elle närmare 40,000 menniskor, som utgör: Piteåoch Skellefteå-dalarnes folknummer Det visar sig också, att ortbefolkningen ä benägen att åtaga sig de uppoffringar, son billigtvis af densamma kunna fordras, i de att Arvidsjaurs och Arjeploags socknar för klarat sig villige, denförra att till tvi tredjedelar, den senare att till en tredjede underhålla vintervägen och fjellstugorna åbygnader. Säväl konungens befallninga hafvande i Norrbottens län, som vägoc vattenbyggnadsstyrelsen, ha äfven förorda denna väganläggning. Det vili emellertid synas, som skull missförstådda lokalintressen vara på väg at förrycka frågan. Redan för längre tid se dan, då första förslaget om Piteå—Bodö vägen väckto allmän anklang, framsköts et täflande intresse, som förordade en vägför bindelse från Umeå — genom Vesterbottei — till Mo vid Ranenofjorden.. Vi säga, at denna plan, såsom medtäflare till den förra grundade-sig på missförstånd och kortsynt het. Medän Piteb—Bvudö-vägen leder till e blött föm mil lång fjord, vid hvars mynnin; den uppätsträfvande handelsstaden Badö ä beläget, leder Rånen-vkgen till en fjor utan någon sidan kommersiel centralpunk och ej heller inbjudande till framtida stads anläggning, samt från hvars innersta (östliga ste, eller närmast till svenska gränsen belägn