Aftonbladet – 17 april 1873, sida 3

hans karakter gick en åder af heder, så mäktig och stundom så explosiv, att den hade gjort honom mycket bryderi. Den svåraste delen af hans sjelfuppfostran hade varit att lägga ett band på hans farliga böjelse för att rent ut kalla ett bedrägeri bedrägeri och att svara narrar som deras dårskap var. värd. Denna ungdomliga oförsigtighet var emellertid numera kufvad och Tom kunde smickra eller hata, allt efter som det gagnade honom — hvem kan icke det? Må den af mina läsare som sjelf är utan synd, kasta första stenen. Det finns ett epitet som jag måhända borde gifva Tom Thurnall; jag borde kalla honom en ogudaktig man — så vida nemligen ej detta skriftens uttryck i våra dagar hade erhållit en så konventionel och på de yttre religionsöfningarna syftande mening att man, genom att använda det, med skäl befarade att på samma gång bibringa läsaren en fullkomligt falsk åsigt. Tom var ingalunda lik någon af de ogudaktige män, om hvilka David förtäljer att de plundrade enkor och bragte de faderlösa om lifvet. Hans moral var äfven mängdens, hans hederskänsla stod vida högre. Han var ädelmodig och ömhjertad; ingen hade någonsin hört honom säga en osanning och i hans sätt låg en rättfram ärlighet, halft verklig, emedan han älskade heder, och halft antagen emedan han hade funnit att sättet anslog menniskor, hvilkas goda mening var honom till nytta. Men om gudsfruktan, i dess högre mening, — tron på att ett högre väsende hade vård om honom och bistod honom i alla lifvets vexlingar, — att det gagnade till något, att bedja detta Väsende om råd; med ett ord: allt ingrepp i det verkliga lifvet af en himmelsk Fader, derom var Tom LE okunnig som — som tusentals aktningsvärda