Aftonbladet – 17 april 1873, sida 2

sf. AT OAIVIA erbjuder sig osökt den på rl minnelsen att, om riksdagsgöromålen kunna 0 lafslutas på tre månader, alldeles intet grund: k llagshinder för närvarande finnes för riksda 2, gen, att efter tre månaders sammanvaro rskiljas åt, ty 2 5 R. O. säger blott, att 5. llagtima riksdag ej kan utan egen begäran upplösas förr, än den varit fyra månader tillsammans, Vill man underlätta denna redan nu befintliga formella möjlighets förverkligande genom undanrödjande at tidsödande formaliteter, så torde rätta vägen vara att angripa de grundslagsparagrafer, i hvilka dessa formaliteter äro stadgade, hvarr lvid vi blott skola anmärka, att de vanliga, men ingalunda ovilkorligt föreskrifna, dubbla n I bordläggningarna äro ett godt skydd mot a l öfverraskningar. Om således gagnet af den föreslagna reformen just icke synes oss påtagligt, så är deremot den ifver mera i ögonen fallant,lde, hvarmed motionären förklarar på förhand, att han härvil icke afser någon förändring i det arvode af 1200 rår, som för 5 hvarje ledamot af andra kammaren är bestämdt att utgå för hvarje lagtima riks;ldag,. Motionären hyser den åsigt, säger hlhan, att arvodet icke bör nedprutas till det minsta möjliga. Han anför också, att lefnadskostnaden i hufvudstaden sedan den tid (1863), då siffran bestämdes, så betydligt förändrats att, medan tillfälligtvis här vistande personer då kunde uppehålla sig här li för 300 rår, nu för samma tid och med ätnjutande af samma beqvämligheter fordras en kostnad af minst 400 rdr. Att lefnadskostnaden förändrats, deri gifva vi motionären rätt, men att förändringen skulle vara nog betydlig att utgöra skäl för riksdagsmanna arvodets bibehållande vid oförändradt belopp för en med en fjerdedel förkortad riksdagstid, det våga vi bestrida. Men ännu mer, än lefoadskostnaien i huf-. tl vudstaden, hafva motionärens åsigter på de 3 I senare ären förändrats. År 1869 väckte I tvenne ledamöter af Andra kammaren morl tioner, den ene om arvodets nedsättande till 720, den andre om dess bestämmande till 1900 rdr. När konstitutionsutskottets afstyrkande utlåtande den 27 Februari föredrogs li Första kammaren, yttrade hr Wallenberg: Det rättaste behandlingssättet af denna I motion är, enligt min tanke, att kammaren, Jutan att för närvarande ingå i granskning Jaf sjelfva frågan, äterremitterar densamma till utskottet, på det att Andra kammaren Jmå få tillfälle att handlägga detta ärende, Jutan att vara afklippt genom Första kamI marens möjligen blifvande afslag på betänkandet. Jag, som sitter i statsutskottet och Jderstädes är i tillfälle att höra mycket tal Jom den svåra nöden i landet och om många Jandra beklagansvärda omständigheter, som Jgöra att äfven nödiga anslag icke kunna tillstyrkas, känner mig förvissad att Andra kammarens ledamöter skola, genomträngda af ett lifligt medvetande härom, taga den vigtiga frögan i grundligt öfyervägande, och anhåller, på det att sådant må kunna ske med hopp om ett tillfredsställande resultat, att Första kammaren behagade återremittera densamma. För fyra är sedan hyste motionären sålunda tydligen den åsigt, att arvodet för fyra månader borde nedsättas, hvaremot han nu anser det böra för tre månader förblifva oförändradt. Uppenbarligen är här vexlingen i åsigter större, än förändringen i lefnadskostnader. I den näst följande motionen, der hr W. yrkar rätt för kamrarna att sjeltve välja i. sine talmän, anmärker han, och häri kunna vi af hjertat med honom instämma, att föreskriften i 2 33 R. O. angående talmansutnämning är alldeles föräldrad samt tillhörande deras antal, som gerna kunna förändras, utan att konungamaktens höga pre: rogativ deraf lider den allra ringaste förminskning, att den är i det allra närmaste jemförlig med den gamla bestämmelsen, hvarigenom bondeståndet under ståndsrepresentationens tid förvägrades utse sin sekreterare, att ingen kan säga denna fråga vara för tidigt väckt. Då väl hvarken den nu gällande bestämmelsens ålderdomlighet, eller motionärens insigt och öfvertygelse derom inträdt först under de sista elfva månaderna, undrar det oss mycket, att motionären ej begagnade tillfället, att i slutet af förliden riksdag understödja en dä behandlad motion i samma riktning: tvärtom lät han den falla i Första kammaren utan ens så mycket som ett ord af erkännande. Det enda vi kunna påminna oss, att hr W. tillförene haft att andraga röd rande talmännen, är hans motion 1867 om u talmansarvoden. Den tredje motionen inledes med en eri inran, att visserligen 1865 ärs reform var j. ett stort framsteg, men att man ingalunda ja, må föreställa sig, att reformen med ens fr kunde blifva så fullkomlig, att inga vidare y reformer erfordras. Vidare anmärkes, att m riksdagsmannakallet nu är mera maktpå-pi iggande än förr, samt att sluten omröstne ling, naturlig för sjelfskrifne, deremot är uj berättigad för valde representanter. Då nan för öfrigt vid vigtigare frågors afgö-sk ande ser representanterna i långa rader or ippstå och till protokollet anföra sin me-ra ing, således på visst sätt votera öp-!m et, samt då ingenting berättigar tilllke jen förntsättning att skuggrädda ledaar nöter förefinnas i riksdagen — i dennary rtighet kunna vi ej deltaga — så föreslår! m; notionären införande af öppen omröstning, i ka vilket vi särdeles gerna skulle se genom si; ördt, samt att vid paria vota frågan för en riksdagen förfaller, hvilket synes oss indre välbetänkt. pr Slutligen, i den fjerde motionen, uttalaraf wotionären sin öfvertygelse, att man måste na omma derhän, att frågor om anslags hbe-Qs iljande och skatters påläggande först böra ko ul behandling förekomma i Andra kammar fr: en och endast i händelse af bifall derstäes öfverlemnas till Första kammarens slutga afgörande. En sådan förändring skulle, iger han, icke innebära någon fara, ty er-va ölle Andra kammaren beslutanderätten, nä. sljde dermed ansvaret att icke låta stats-my erket eller andra vigtiga allmänna institu-)ko oner komma i saknad af nödiga medel. ldas mellertid antager motionären, att tiden gel nu ej är inne för en sådan framställning. ) bes et är skada, att motionären ej i denna det ktning amenderade hr Hiertas 1869 väckta der rslag, att betänkande från ständigt ellerJac rskildt utskott skulle till afgörande före-70C agas först i Andra kammaren; hade mo-trä nären ej tegat då, kunde tilläfventyrspro rdmånen nu varit beredd och tiden inneaf r den förändring, om hvars nytta han ärome lifligt öfvertygad. Han har nu nödgatsenh skränka sig till att, i Andra kammarens sål tresse, yrka en begränsning af de gemendrif mma voteringarna i anslagsoch bevill-slut ngsfrågor, så att sådana hädanefter entur. st skulle förekomma med anledning afven ngliga propositioner, hvarjemte vid paria Her ta frågan skulle förfalla. Motionären har, träc er hvad man kan finna, med smärta sett, dids ; genom .de gemensamma omröstningarna säk nna skatter päläggas och statsutgifter be-de tas mot Andra kammarens bestridande,dida rr att mannAm Åaaga Am we sd 0 CH Ad OM fo kr I AA me nt ER ET ST