Aftonbladet – 16 april 1873, sida 3

han var från Sydstaterna och en verkligt hygglig karl. Nå, den stackars gossen hade fattat tycke för en färgad flicka i sitt hemland — han plägade ibland bli nästan från förståndet då han talade med mig om henne, af oro för att hon kunde bli såld — skickad till Neworleans eller något annat af. grundsnäste, och hvad kunde jag säga för att trösta honom? Nå, han fick sin baneunder en skärmytsling med BGchamyl och då han var döende förmådde han mig lofva — jag hade icke hjerta till att neka — att jag skulle taga hela hans sparpenning som han just för detta ändamål hade samlat och se tillom jag inte kunde få köpa flickan och föra henne upp till Canada. En tok var jag, som lofvade det; hvad angick den saken egentligen mig? Men den arme syndaren skulle inte dätt i frid anpars. Hvad som bör göras, det skall också ske. Åck, res! res! sade Mary. Ni vill ju låta honom fara, bästa doktor Thurnall, och förskaffa den stackars flickan friheten? Tänk blott på, huru rysligt det måste vara att vara en slaf! Det vill jag, min lilla Mary, och af flera skäl än hvad du anar. Föga kan du veta till hvilka ohyggljgheter slatveriet ger anlednioga — a a Hmb sade Mark Armsworth; detta är en underlig historia. Hör på, Tom, har du den stackars läkarens pengar i behåll? Förlorade du inte dem då du råkade i klorna på tartarerna? Nej; jag var ej så enfaldig att jag bar på mig denna summa. Den bör varaiEngland sedan ett haift år tillbaka. Min enda oro är att den N skall vara stor nog. Hml sade Mark ännn en gång; hur mycket mera tror du kan behöfvas? Det yete himlen! Jag har att disponera