Aftonbladet – 16 april 1873, sida 2

grundligt studiom af naturalhistorien att hafva ständig tillgång till föremålen, så är detta ännu mer nödvändigt för ett grundligt studiom af antiqviteterna, der ett och samma föremål måste frän alla sidor betraktas och flera gänger undersökas innan man hos det kan upptäcka huru vida och buru mycket det kan upplysa oss om lefnadssätt och kulturgrad hos det folk, som det i forntiden tillhört. Efter dessa betraktelser går jag att redogöra för den egentliga orsaken till detta mitt bref. Som du vet och som dessutom redan här ofvan blifvit sagdt, äro fornsakerna de enda möjliga medel, som kunna upplysa oss om invånarnes lefnadssätt under den förhistoriska tiden. Enligt k. förordningen af den 17 April 1828 skulle hvarje antiqvariskt fynd, ej blott af guld och silfver, utan äfven af koppar och metall samt sten och trä genast K. M:t och kronan hembjudas, vid straff af böter eller kroppsplikt. Jag förbigår här att nämna hvilka önskningar ofta blifvit uttalade att få dessa förbud upphäfda och erhälla en fyndlag, som medgätve fornforskaren fri tillgång ätminstone till de tre hafvudslag af material, som ligga till grund för hans vetenskap om mennviskoslägtets kulturhistoria. Flera gånger syntes dessa billiga önskningar vara vå väg ait tillfredsställas, men hvarje gång kom motståndet från ett och samma häll — och hoppet tillintetgjordes för den gången. Omsider nedsattes af kongl. Vitterhets-., Historieoch Antiqvitetsakademien en komitå bestående af tre ledamöter, af hvilka riksantiqvarien Hildebrand var den ene. Denna komit6 uppgjorde förslag till den k. förordningen af den 29 Nov. 1867, som ännu är gällande... Fornforskarne hade då hoppats att de skulle hafva fätt en fyuvdförfattniug I öfverensstämmelse med vetenskapens kraf och tidens fria åsigter rörande all forskving; men äfven denna gång gick deras hopp om intet. Huru det tillgick att bronsen äfven i denna förening blef bibehållen bland de fornsaker, som skulle hembjudas staten, vilja vi här icke vidröra; vi vilja. blott anmärka att hvarje fornforskare, och bland dem utan tvifvel äfven riksantiqvarien, inser att så länge materialet för studiet af den mellersta utvecklingsperioden, bronsåldern, ej är fritt tillgängligt såväl här som öfverallt annorstädes, är för forpforskningen ej särdeles mycket, åtminstone ingenting fullständigt, vunnet med de två andra hufvudmaterialens !rigifvande, så myaket mindre, som äfven studiet af jernålderm är förlamadt, så länge det enligt Jag är den enskilde vetenskapsmannen förmenadt att i sin samling upptaga de för denna period karakteristiska bronsföremåleu. Detta förhållande föranledde Svenska fornmäinnesföreningen att den 5 Maj 1871 ingå till K. M:t med underdånig hemställan att 1 mom. i 8 8 af k. förordningen af den 29 Nov. 1867 måtte förändras sälunda, att äfven bronsfynden mätte af den enskilde få fritt disponeras. Denna underd. bemställan blef at K. M:t till kongl. Vitterhets-, Historieoch Antiqvitets akademien remitterar,, med befallning till henne att deröfver asjgifva underdånigt utlåtande. Att förfätta detta blef af kongl. a!zademien uppdraget åt bennes sekreterase, hr riksantiqvarien B. E. Hildebrand, so:g i följd deraf till kongl. akademien inlemnade ett mycket vidlyftigt och med stor tålang författadt utlåtande, hvari hr rik.antiqvarien . på många anförda skäl afstyrkar bifall till fornminnesföreningens underd. hemställan; och detta afstyrkande blef af kongl. akademien lagdt till grund för äeas underd. utlätande till K. M:t. Detta hr riksantiqvar jens utlåtande. hvaraf. jag länge haft en af .krift, skola vinu företaga oss att gransa och dervid framlägga dess hufvudsaklig,aste innehåll, ty det innehäller mycket, Om jag bär måste förbigå, på det mitt bref ej må blifva för vidlyftigt. Hvad först beträffar förhållandet i utlander, så vera vi att hvarken Tyskland (möjligen med undantag af någon mindre stat), Holland, Belgien, Frankrike, Italien eller Schweiz, der fornforskningen under de senaste åren omfattats med lifligaste intresse och nu bedrifves med stor framgång, någon dylik tvångslag existerar. Att den engelska lagen om treasure-trove ej hindrat bildamdet af en mängd enskilda samlingar, är ett faktum, som väl har sin rot deri, att man ansett lagen vara opraktisk och mindre rådlig att så strängt handhafva, och den borde derför rätteligen upphäfvas, hvarom yrkanden också mänga gånger framstälts, fullt; så lifliga, som någonsin i Sverige. Det kam väl hända att någon föreståndare för ett offentligt museum äfven i nägot af de nämnda länderna skulle vilja genom en tvångslag draga allt till detta mnseum, men jag är förvissad att, i synnerhet sedan den arkets vetenskapen vunnit ett så högt oc allmänt anseende som den nu förskaffat sig, ingen regering skulle vilja inskränka dess forskningsfribet. Hvad vårt grannrike Danmark Leträffar, så finnes der visserligen en garnmal fyndlag ungefär lik våra äldsta lagar om kronans rätt till skatt af guld eller siltver hvartill ingen egare funnes, men denna lag stiftades, lika litet som våra äldsta fyndlagar, med hänsyn till en kommande vetenskaps. kraf. Också hafva de danska arkeologerna, aldrig yrkat på denna lags tillämpande, 5 AA mindre på dess skärpande, Tvärtom fr: dn hålla de ständigt de svenska förhållan: sena såsom varnande exempel. Beträffand an tiqviteter af guld och silfver, hvilkp, såsom ofvan antydt äro de enda, som Yuigt den danska lagen börs hembjudas, så. tår hittaren för dom betalning efter met ,Jlyärdet och dertill en öfverbetalning, sow rättar sig efter det vetenskapliga värd et och mången gång är ganska betydlig. Riksantiqvariens påstäende att hittare af guld och silfver skulle vara mera gynnide i vårt land, än t. ex. i Danmark, är säledes ej öfverens. stämmande med vercliga förhållandet, För öfrigt hör ordaldst om guld och silfvertynd icke till ämnet, då hvarken forrminnesföreningens hemställan eller K. Mi:ts proposition äsyftat någon förändring at fyndlagen i annat än Kvad som rör bromsen. Me förbigående af allt som icke hör till ämnet, vilja vi blott företaga oss att granska de inkast mot Sv. fornminnesföreningens underd. hemställan, som synes oss hafva ätminstone någon skenbar grund för sig. Dessa hafva vi funnit vara blott tvenne: det första är att hr H. anser statens historiska museum fortfarande vara i behot af on tillökning af formsaker 24 brons — en tillökning som deremot tyck.es hafva ausetts obehöflig beträffande fornsri.ker af sten. jern, och trä, eftersom dessa kategorier blifvt efterskänkta i den k. förordningen af den 29 November 1857. Men hvar bör en gräns dragas för tilliskningen af ett museum? Äfven med instämmande i hr riksantiqva riens mening att de i den sednaste förordn mgen efterskänkva fornsakerna af jern, sten och trä onekligen äro af ringare matorielt ;ärde, så torde, det näppeligen vara möjligt;att nå SOnsin åfgöra när ett muse sm. offertligt el