Aftonbladet – 15 april 1873, sida 3

MUSIK. De musikaliska högtider, som hvarje påsk hembjuder åt hufvudstadens konstälskande allmänhet, hafva äfven detta år gifvits med utmärkt framgång, då Haydas Skapelse, så väl generalrepetitionen som den egentliga konsertaftonen, ånyo lockat till sig ett talrikt och hänfördt auditorium, och hofkapellets Påskdagskonsert ännu en gång häfdat sitt anseende att vara säsongens märkligaste musikaliska evnement. Den Snite i D-dur, som utgjorde inledningsnumret till sistnämnda konsert, är måhända icke att räkna bland de underbara ste skapelser, hvilka odödliggjort Sebastian Bach såsom den tyska tonkonstens fader, ty så väl i kyrkstil som i klavrmusik har han alstrat konstverk, hvilka ännu alltjemt med häpnad erkännas såsom oupphunna mönster, hvaremot han i symfonisk konst visserligen är grundläggaren och vägvisaren, men icke på samma gång fulländaren. I sin musikhistoriska betydelse framstår han emellertid äfven här synnerligen mäktigt och af rika ste intresse är att iakttaga, huru hans upp: höjda enkelhet, utan saknad, umbär de tusentals kryddande instrumentaleffekterna hos den moderna orkestermusiken, eller huru äfven glädtiga, ja lekfulla former erinra om den stränge mästarens allvarliga renhet. Djupast in i hans väsen ledsagar oss airens sublima och rörande melodi, men i samtliga numren finnas detaljer af tjusande behag, hvilka på samma gång äro synnerligen be tecknande för tondiktaren och hans tid. Schumanns B-dur-symfoni är hans första arbete i denna stil, komponeradt år 1841 under mästarens lyckligaste period, då den sällhet, han erfor i vinnandet af sitt jordiska ideal, gaf sig luft i hundrade romanser och visor, de skönaste som det unga Tysklands erotik har frambragt, äfvensom i större musikaliska skapelser af )jusare färg än den hans diktning i allmänhet antagit. Schumann är icke den romantiska periodens skickligaste instrumentalkompositör, det är hvarken i gedigenheten eller prakten hos den symfoniska sammansättningen, han ställt sig högst inom sin samtid; men genom lysande originalitet, storartad iderikedom och djerf rytmik är det likväl han, som efter Beethovens död lyckligast hållit symfonigenren uppe. B dur-symfonien är genom samtliga dessa egenskaper en snillebragd af oomtvistligt värde, änskönt det icke kan nekas att här och hvar djerfheten urartat till excentricitet likasom drag af förtrollande friskhet och energi omvexla med andra af en viss nervös sjuklighet, ett om sitt mål blott halft medvetet sökande. Mellan de båda kontrasterande tondikter, vi ofvan omnärdint, framstod Mozarts Titus i all sin herrlighet såsom typen för det i ädlaste mening klassiska och harmoniskt follmogna. Ouverturen, den skönaste förmälning af mildhet och majestät, utfördes, likasom öfriga symfoniska tondikter hvilka i programmet ingingo, af konsertgifvarne med fulländadt mästerskap. Vitellias aria återgafs af fröken Riego med mycken förtjenst, ehuru hvarken dess, skaplynne eller tonläge särdeles väl lämpar sig för den unga artistens begåfning. Finalen röjde, i hvad på samsången deri ankommer, någon matthet; men det recitativ, hvarmed Sextus inleder detta sublima nummer, blef en triumt för fröken Hebbes lysande musikaliska deklamationskonst, i Hr Norman och hans kapell skördade för den fulländade talang, hvarmed de löst sina oe uppgifter, publikens entusiastiska ifall,