Aftonbladet – 15 april 1873, sida 2

I början at riksdagen väcktes i Andrali kammaren af hr R. OCarlen en motion om y ändring af åtskilliga stadganden såväl ilsa strafflagen af 1864, som förordningen af 21r December 1857 om verkställandet af straff-!a arbete och fängelsestraff. Att ej ännu från! lagutskottet afgifvits utlåtande i detta yt-f. terst angelägna ämne, har måhända berott 1 deraf, att man velat afvakta en förväntad a kunglig proposition om utsträckt tillämpg ning af straffarbetes verkställande i enrum.a Sedam denna numera under den 28 sistlo Mars till riksdagen aflåtits, torde man snart!q hafva att motse vederbörande utskotts ytt ii rande. Då den trängande vigten af vissalg strafflagsoch fångvärdsreformer torde vara 1; temligen allmänt insedd, lärer en redogö-)k relse för de reformförslag, som nu dels aflii enskild motionär, dels af K. M:t bragts äla bane, ej vara ovälkommen för våra läsare. ä Hr Carlens motion afser först och främst jf, en begränsniog — icke ett upphäfvande — l4: af den i strafflagen för vissa brott stadgadelh tilläggspåtöljd till sjelfva straffet, som lig-ir ger i äådömandet at förlust, för alliid ellerk för viss tid, af medborgerligt förtroende. a Erfarenheten har nogsamt visat, hur denlt vanfrejdsstämpel, som den frigifne, ofta un-g der en oproportionerligt lång tid, får bärala med sig såsom ett Kainsmärke kring land h och rike, är ett af hans svåraste hinder,u ätven vid verkiigt förbättradt uppsät och !s god vilja, att vinna sysselsättning och utkomst, samt en kraftigt verkande orsak tilllt Ide oroväckande talrika äterfallen i brott. a Derom böra sålunda tankarne näppeligen !t TI vara delade, att åtminstone någon förän-jdq dring i nu gällande föreskrifter är nödvän-s dig, om det ock kan tvistas om, hur långt steget bör uttagas. Motionären har såvälln i denna punkt, som i öfriga delar af sitta förslag, röjt en synnerlig försigtighet atto undvika mera betydliga rubbningar och in-g skränkt sig till, hvad vi måste antaga vara, den erfarne och för samhällets olycksbarn , ömmande lagskiparens minimum af reform-k anspråk. Det är bekant, att förlust af med-lr borgerligt förtroende, när sådan påföljd är!d stadgad för viss tid, måste ådömas för minst q fem, högst tio är, samt att denna tid räk-g nas frän den dag, laga kraftegande domsg gafs,. Då det nu är gifvet, att vanfrejden I d bör räcka längre än sjelfva straffet ellert fortfara någon längre eller kortare tid, se-t dan den egentliga bestraffningen fullbor-g dats, blir af anförda stadganden en ovilkor-g lig följd, att t. ex. den som drabbas af tio ärs straffarbete mäste dömas till litstids vanfrejd — ty till. 15 års vanfrejd t. ex. eger domaren ej döma honom, och att läta vanfrejden inskränkas till tio år och såle-t des upphöra med straffarbetet, kan ej ifrå-li Jgasättas, sävida hela denna päföljd skallln ega en rimiig mening. Äfven om de giiti lf gaste skäl förefinnas att inskränka tidenja för det medborgerliga förtroendets förlust!n Itill fem eller tio år efter straffets fullbor-s dan, saknas i det uppgifna fallet möjlighe-ä Iten till en sådan användning af latitudsy-h stemet. För att afhjelpa denna olägenhet o föreslär motionären, att verkan af förkla t Irande om förlust af medborgerligt förtro-t ende inträder från dagen, dä laga kraltt-f egande dom gafs, men den tid, hvarför på-n följden ådömes, räknas från den dag straf-t fet fällbordades. : Som läsaren fnner, ärn detta ändu långt ifrån, hvad man ifråga-kh satt och kraftigt förordat, det fullständiga k upphäfvandet af denna påföljd; men det är!k en ostridig förbättring, hvars varsamhetn bör lugna äfven de mest skuggrädda. d I andra rummet yrkar hr Carlen en större la I straffuedsättning, än nu gällande lag med-lg I gifver, för unga brottslingar (under adertono lår). En yngling öfver femton, men undero Jaderton år, dömes nu för brott; hvarå eljest s skulle följa dödsstraff-eller lifstids straffar-r bete, till sådant arbete från och med sexls till och med tio år; för dylik gerning, be-lt gången af den som fylt fjorton, men ej fem-s ton är, kan ädömas ända till fyra års straffarbete, om den unge förbrytaren pröfvasir hatva egt nog urskilning att gerningens d 3 brottslighet inse. Uppenbarligen äro dessas straffbestämmelser öfverdri!vet stränga. Man li Ttänke sig blott, huru det för yngliogen, som a dömts tiil mer än två år, är gemensamhets-k I fängelset som öfvertager uppgiften att — fort. )k I sätta hans uppfostran i förhärdade brotts-1t lingars umgänge. Motionären förordat ned-1 sättning af de anförda minima och maximall af straffarbete til sådant arbete från tvålö I till sex år. Men derjemte, och detta är ejlt mindre vigtigt, vill han öppna tillfälle att! lunderkasta de uvge förbrytarne en särskildr I straffbehandling i förbättringsanstalter. Dom-! stolen skalle ega förordna, att den ungelf brottslingen, som dömes till straff, hvilket1l ej ringare är, än fängelse, i stället att un-kb I dergå straffet, skall insättav i allmän ellert under allmän uppsigt stående förbättrings-t anstalt, om sådan finnes, och der hållas, så lr länge anstaltens styrelse anser nödigt, dock ej längre än till dess han fylt tjuguett år.t sl Om härvid anmärkea, att ännu sådana an-1i1 I stalter ej finnas, så må å andra sidan eria-e ras, att de ej gerna kunnat uppstå, innan Tlagstiftningen beredt dem tillfälle att verka. !Fp Slutligen och för det tredje föreslår mo-j8 Ttionären dels någon begränsning af fängelselu Ii enrum för de till kortare tids (högst tvål års) straffarbete dömde, dels en utsträckth tillämpning af cellfängelsåstraffet så till vida, a att längre tids (mer än två års) straffarbete, s hvilket nu uteslutande verkställesi gemensami hetsfängelse, visserligen fortfarande skulles till största delen ega rum på samma sått,s men förbindas med ett till strafftidens bör-e jan förlagdt kortare straffarbete i enrum.la Att jemnkniugar i denna riktning af detb nuvarande fångvårdssystemet äro påkallade, e I derom tro vi näppeligen att någon synner-v lig meningsskiljaktighet råder bland dem,lk som egnat sin uppmärksamhet åt dylika äm-u nen, hvadan man borde få hoppas, att dels mycket moderata och varsamma reformför-r slagen måtte blifva genomförda. . Vi skolalle tillägga ett par ord om hvardera af de ifråga-la satta förändringarna i 1857 års förordning.h Det har funnits en tid, då man trodde pål s ensamhetsfängelset såsom den absoluta lössl ningen af föngvårdsproblemet, men dennaln åsigt eller, rättare, denna tro — ty mana hade då ännu ingen erfarenhet att åberopa — ir har sedan väsentligen rubbats. Numera torde l e det få anses ådagalagdt, att z2ellstraffet,m hvilket under en jemförelsevis kortare tidjlL utgör ett särdeles lämpligt medel att kufva ai ett obändigt lynne och bringa brottslingend till besinning och ånger, deremot utsträcktri till en längre tid af två eller flere år mister k denna helsosamma verkan, och att liknöjdhet?. och slöhet under en långvarig, absolut en-s! formighet och isolering lätt följa uppå det!T första, kraftiga intrycket och ansatsen tilljlt förbättring. Ett långvarigt cellstraff är sås lunda mera egnadt att nedslå än att utveckla h den moraliska kraft, som skulle vara den!p frigifnes värn mot de frestelser, som möta,li då han träder utom fängelseporten. Härafk ledes man till en begränsning af cellstraffet,) hb hvilket nu i vår fångvård tillämpas å dem,g om dömas till högst två årg stråffarbete.)m Å andra sidan uppgifver man på förhand at närt gnodt hvaria fäörhannninge am an fv i