Aftonbladet – 10 april 1873, sida 3

Det är inte så! Jo,.så är det! skrek Mark Armsworth; som kom inrusande i jagtrock och damasker. Hans rödletta ansigte hade af yreden fått ännu högre färg, hans röda polisonger stodo rätt ut, som på en tiger; venstra handen höll han tryckt mot sin så grymt misshand lade mage, med den högra svängde han ett tomt glas, som spred en stark lukt af konjak och vatten. Just så förhåller detsig. Du har gifvit mig kolera och förderfvat mitt jagtnöje för hela dagen. Finns det lag och eg i England, så skall du få umgälla ditt L. Ja, och förstört mitt jagtnöje med! — det sista jag skulle fått, innan min resa till Paris! Att förlora en dags jagt i lord Minchampsteads djurgårdar! John Brigg stod som förstenad. Om jag inte skall gifva dig betalt härför! skrek Mark, : Ja, om jag inte skall gifva dig betalt härför! Du skall aldrig slippa höra talas härom! inföll Tom. Nu skall också jag börja skrifva. Jag skall sätta det i tidningarne; jag skall dikta ballader häröfver och sjunga dem i gathörnen. Jag skall göra namnet Brigg, giftblandaren, till en visa för hela landet, ; John Briggs vände sig om och flydde. Ja, nu lär det väl inte vara något annat råd, sade Mark, än att jag får stanna hemma. Det blir så godt attjag sätter mig här och pratar bort en stund med er, doktor. Och jag går och leker med Maäry, sade Tom och gick in i armsworths trädgård. Jag lägger inte mitt eget förlorade nöje så mycket på sinnet, yttrade Mark, men det var synd om gossen, gom går miste om denna sista dags jag. Ah, ni blir nog dra till middagstiden och