Aftonbladet – 10 april 1873, sida 3

gade sig, bröstet häfdes och åter stampade han af otålighet i golfvet. Doktorn betraktade honom sorgset leende. Mins du huru djefvulen frestade Herran — Gif dig här utföre; ty det är skrifvet: Han skall gifva sina englar befallning om dig 7 Det mins jag; men hvad har detta med mig att göra? Att kasta bort den trygga, lugna ställning, som Gud har gifvit dig och söka genom ett förtvifladt vägspel skaffa dig en ny, en mera utmärkt — vore detta rätt bandladt? Se utåt, genom fönstret, käre yngling; finns inte tillräcklig poesi, tillräcklig skönhet och storhet i denna himmel, denna jord, ja, i hvart enda fallande blad, för attlemna stoff till din skaldeförmåga — huru ansenlig jag än tror henne vara? Hvarför missakta det rena, lugna landtlifvet, i hvilket dock sådana män som Wordsworth varit nöjda att lefva och äldras? Ynglingen skakade på hufvudet, lik en häst, otålig öfver betslet. Det duger inte för mig att vänta och vänta, som Wordsworth gjorde det, under långa års glömska, misskännande, smädelser. Nej, den ära som af ödet är mig beskärd, vill jag njuta nu — nu genast! Hellre vill jag dö som Chatterton, blott iag förut, liksom han, får ega min dag af triumf och tvinga verlden till erkänfnarde att det sköna har vunnit en ny tolk liblatd. menskligheten. Vi koma icke neka till att den gode läIkaren gjorde sig skyldig till en ej ringa grad at svaghet, då han med tålamod kunde lyssna till allt detta dåraktiga prat. Men sanningen tvingar oss att erkänna, att dokItor Thurnfll ända till. svaghet var rädd för att såra nikons känslor. Som den erkändt visaste mal i hela Whitbury var han yvis