Aftonbladet – 9 april 1873, sida 3

Till Redaktionen af Aftonbladet. Inom riksdagens Andra kammare har representanten för Norrbottens läns norra lomsaga, hr J., Rutberg, väckt en motion Om åtgärders vidtagande för bevakande af statens rätt och fördel i afseende å de egen lomar i Norrbottens län, som för närvarande innehafvas af det engelska bolaget The New Gellivara Comp:y limited, som i orten kädrapit sig obehaglig uppmärksamhet genom den märkliga brist på sakkännedom, den alltgenom röjer, på samma gång den hvimlar af djerfva antaganden och mer eller mindre förtäckta anklagelser mot myndigheter för förmenta försummelser i fråga om bevakanlet af statens rätt och bästa, Redan 1860 års riksdag har i skrifvelse vf den 5 Oktober 1860 anhållit att K. M:t till förekommande deraf, att icke äldre, af n eller annan grund förfallna privilegier må lägga hinder i vägen för de anstalter till befordrande af landets uppodling), som för nämnda ändamål kunde finnas vara med let allmänna bästa mest förenlige, måtte äckas vidtaga sådan åtgärd, att alla om ord, skogar och stockfångst till sågverken nom Norrbottens län utfärdade privilegier nå varda till deras gällande kraft så fort som möjligt pröfvade, på det att hvad som 3) med rätta innehafves må till kronans fria disposition återfalla, men denna hemställan, såväl som de i anledning deraf vidtagne åtgärder synas vara hr R. fullkomigt obekanta. Han lefver ännu i den tron, att Gellivaraverkens egare fortfarande besitta i hela deras vidd de områden, som genom kungabrefven af den 20 Aug. 1753 och den 8 Maj 1775 blifvit tilldelte hrr Meldercrettz och Palmstruch, då likväl hvilken som helst med ortens förhållanden någorlunda bekant person kunnat upplysa honom derom, att dessa privilegier redan 1820 förklarades förverkade och att Gellivaraverkens egare å dessa distrikter innehafva inga avdra hemman, än sådana, som vid i behörig ordniag verkstäld och laga kraftvunnen atvittring tilldelats på grund af fullgjorda odlingsoch byggnadsskyldigheter. Hr R:s förmenande, att genom nämnda frikostiga upplåtelse af statens jord torde hafvå afsetts att betrygga framgång åt bergshandteringen; finner åtminstone intet stöd i de af honom åberopade kungabrefven af den 20 Aug. 1753 och 8 Maj 1775, ty ehuru Meldercreutz i sin ansökan uppgaf sig vilja uppoåla den ansökta trakten ianseende till Brukets nödiga betjening med kuhl och malmkjörslors, är dock i resolution såsom grund för upplåtelsen endast anförd den på riksdagens begäran utfärdade kongl. förordningen af 1741 om ödeslands upptagande i Westerbotten, och uti 1775 års kungabref finnes ej ett ord nämndt om bergsbruk, Den en del hemman beviljade frälsefrihbet härleder sig äfven från ofvan nämnda 1741 års kungabref, och ehuru hi R:s klagan att denna förmån likväl inom Norrbottens län icke kommit hemmanen till godo, emedan det stora flertalet af hemman är af kronoskatte natur eger sin riktighet torde dock till detta förhållande kunna med någon god vilja uppletas ett bättre skäl än att meranämnde förordning tillkommi mera i syftemål att befrämja deras in tressen, som kände hvilken oerhörd, ehuru svåråtkomlig rikedom, länet eger i sina malmoch skogstillgångar, men för ända mälet (hvilket?) ansågo nyttigt att få sig stora landssträckor upplåtna i det så lite kända och då så litet värderade Norrbotten Men lemnom rättsfrågan! Vi hafva in gen anledning att betvifla, det regering och riksdag skola samvetsgrannt och opartisk pröfva densamma. Vi skola i stället när mare belysa beskaffenheten af de svåra an klagelser br R. med så frikostig hand ut slungar mot nuvarande innehafvare af Gel