Aftonbladet – 9 april 1873, sida 2

i stånd till att redan hafva bekostat sina båda äldsta söners uppfostran så att äfven de utgått i verlden såsom läkare; den tredje och yngste sonen var ännu hemma i Wbhitbury hos fadern. Doktorn vår äfven geolog, botanikus och fornforskare, — litet af hvarje, och Mark Armsworth, som sjelf saknade all vetenskaplig bildning, betraktade sin vän som en inspirerad vis, uppre pade hans ord, försvarade hans åsigter, vare sig att de voro rätta eller oriktiga, och sköt honom fram för sig vid allmänna mbten och vid alla möjliga tillfällen, till stor förlägenhet för den anspråkslöse mannen. Den morgon, med hvilken vår berättelse tar sin början, satt den gode läkaren i sitt arbetsrum; han hade just slutat sin frukost och intagit sin vanliga plats framför sitt mikroskop i en fönstersmyg, hvarifrån man hade utsigt åt en vacker gräsplan, Det var en ljuflig Oktoberdag, en af dessa, då naturen, hjertligt uppledsen åt allt Bdmmarens fjesk och stoj, med ett lugnt och förnöjsamt leende bereder sig till sin långa vintersömn. Lätta, bomullslika moln skredo sakta fram på den vestra himmeln, långa strimmor af blåaktig solrök lägo öfver höjdsträckningen åt söder, som lyste ljusgrå i skenet från den lågt i sydost stigande solen. På låglandet der nedanför hängde lätta, hvita töcken öfver de sidländta ängarna och bortskymde stammarna af de höga popplar och almar, hvilkas löf vid hvarje liten flägt af vestanvinden föllo på gräsmattan. Floden rullade med brådskande hast sina böljor, nu ej längre kristallklara men grumliga af höstregnet och de förmultnande löfven. Allt utom trädgården talade om höst, ehuru naturen, äfven i förgängelsen, var vacker och ljuf; men i den mot solsidan sluttande trädgården och ända framåt