Aftonbladet – 9 april 1873, sida 2

ker, såvida han ej haft det bleka, glåmiga utseende, som vid hans ölder så ofta följer ett stillasittande lif och ett melankoliskt temperament. En blick på honom var tillräcklig för att inge öfvertygelse ofi att han var tangsint, folkskygg, otålig, — kanske missbelåten, kanske ärelysten och fåfäng. Han höll i handen sn del af Pereys Reliques, som han just nu tagit ned från doktorns bokhylla, men han såg ej i boken; hans blickar hvilade på landskapet. Och ändå såg man tydligt att han j så mycket tänkte på detta, som ej vida mera på sina egna tankar deröfver. Hans ögon, stora, mörka och sköna, med upga ögonlock och långa, mörka fransar på lem, hade äst drömmande uttryck, som är vanligt hos menniskor af poetiskt temperament; — tankemedvetande snarare än sjelfmedvetande: Hans ansigte fick mera uttryck, hans läppar förde sig, han började halfhögt numla någonting och Tom Thtörnallntbrast ett högljudt skratt. Se på Jack! nu gör han vers igen; derpå vill jag våga mitt hufvud emot en apelsin. Ja, hvarför inte? sade hans far och såg app lögnt mon tillrättavisande, då Jack der-1 mot rodnade och en mörk skugga af pinsam otålighet lade sig öfver hans ansigte. Ja, det angår naturligtvis inte mig. Hvar ch en må göra som han finner bäst. Att let är ett rätt vackert landskap vi ha fram: ör oss, ser jag nog också; meni mitt tycke ir bättre att gå ut och njuta af det vackra andskapet, som jag nu tänker göra, med jössan öfver axeln, än att krypa in i en rå hemma som en gårdvard och tjuta po-o-sil och härvid höjde Tom sin stämma till nycken likhet med en bandhunds klagosång. Följ då den regel du nyss sjelf uttalat, Tom, att låta hvar och en göra som han