Aftonbladet – 9 april 1873, sida 2

fönstret dröjde ännu sommarens skönhet. Rabatter med röd verbena och pelargonititm lyste ännu grattnb, elört Öfversållade med löfvån åf acacia och amerikansk lönn; mel lan det högröda gallerverket slingrade sig den fina Virginiarankan med sina ljufliga. gula blomvippor och jasminen, som klättrat upp rundt omkring fönsterbosten, fyllde lut ten med-sin vällnkt. Fn N Den gode doktorn lyfte kinä blickar från mikroskopet och säg utåt på all denna fägring med stilla förnöjelse. Ehuru hans läppar förblefvo slutna, tycktes hans ögon tacka Gud för allt och kahske åffen tacka Honom för att han ännu tilläts skåda hela den sköna, yttre verlden; ty under det han blickade ut genom fönstret, ryckte han till, liksom af häftig smärta, lade den ena handen med en lätt suck öfver sing ögön och såg ej vidare i inikroskopet, men satt stilla, liksom försjunken i tankar, Öfver hans fina, magra anvsigte, hans höga, hvita panna, omgifven af några få, grå lockar, icke blekta af älder, ty han var blott femtiofem år gammal, men af träget, tankens arbete — låg ett uttryck af lugn förtröstån, söm väl anstod den man, hVilken snart har fulländat sitt verk och inom sig känner att han icke gjort det illa — ett höstlikt lugn, resigne: radt men fullt af glad förbidan, som harmonierade väl med det omgifvande landskapets stilla skönhet. Nu för inte farsgubben längre begägna mikroskopet, utan sätt på skärmen vackert. Ni är nu åter på väg att förderfva dessa kära, gamla ögon, Kom ihåg hvad Alexander sade er! Doktorn tog. den gröna skärmen, som låg bredvid honom och satte honom äter på sig med en suck och ett leende. Jag måste då och då begagna de gamla