Aftonbladet – 7 april 1873, sida 2

kar slippa höra vidare talas derom. Ur: äkta att jag säger det, men jag har komnit hit för att hemta alla de lärdomar jag örmär af England. Rörande mitt egetland ror jag mig veta nog för att göra hvad som är min pligt. då jag återkommer dit. Mark fann att han hade vidrört ett ömligt ämne och yttrade intet vidare, utan vörjade i stället utvisa det ena föremålet ;fter det andra af intresse, under det de ärdades genom parken och förbi det stora erresätet med dess doriska facad, som aderonde seklet hade frambragt, framför den rördnadsvärda gamla byggnad, som en gång rarit en fristad för Minchampsteads fromma nunkar. Detta är fult;, sade Stangrave; och han rade rätt. Men ganska beqvämt och behagligt inom us och, som någon yttrar: menniskorna efva inom sina hem; ej utanför dem. Ni borde ge taflegalleriet der, medan ni är vå orten. Jag kan också visa er ett par soda stycken, Man bör aldrig se på skilingen då det är fråga om en vacker tafla. Mälningar äro. de apgenämaste lösören i verlden så länge man eger dem, och vill man sälja dem, kan man alltid göra sig förhoppning om att få dubbelt igen mot hvad man gifvit. Bortom Minchampsteadlemnade jeravägen sin bädd af sand och lera och sträckte sig uppåt, mellan kalkbergen, längs floden, hvars fraktfart medelst pråmar den gjort obehöflig. Jernvägen hade dock icke förmått beröfva Whit dess värde för dess utmärkta loreilfi. ske och alltefter som man närmade sig flodens källor, var dess vatten mera kristall klart. Sä ilade bantåget framåt, gevom nya ängar, mellan rader af pilar, förbi högar af bränntorf med guldgult, högt ogräs på top