5 00 0 AT VA MT AA saa forskningen, dock ingalunda kan anses till höra densammas yttersta venster. YV anmärka derjemte i förf:s resonnemang ei viss oklarhet rörande ett par af de filoso fiska grundbegreppen. Om, såsom förf. på står, förnuftet icke är ljuset i sig, ick sanningen sjelf — hvarest — fråga vi — bör väl då sanningen sökas? I bibeln Välan, men med det tillägg, att bibeln — såsom förf. ju sjelf medgifver — måste, fö att vi skola förstå sansingen, uttolkas a förnuftet, Alltså blir dock i sista hand för I nuftet vägledaren till sanningen; hvad son luti bibeln är förnuftigt, det erkänna vi så som sannt och gudomligt. Helt naturligt enär det förnuftiga och det gudomliga j! endast äro olika uttryckssätt för ett och samma begrepp. Gud är det högsta, all omfattande, personliga förnuftet, och just Joch genom sitt förnuit eger meaniskan del laktighet i detta gudomliga förnuftsväsende som är ljuset och sanniogen i sig. Det är — så fortsätter fört, — icke et vanligt tillstånd, hvari vår tid befinner sig Det religiösa tviflet och orou gripa allt häf tigare omkring sig; bryggan mellan himmel och jord synes nära att brista; allestädes spära wvi de förhärjande verkningarna al ett i sinliga njutningar utsväfvande verlds lif. Grunden till detta onda ligger deruti. att Kristi kyrka icko fött växa in uti och utbildas med det kristua samhället. Under det att staten fortgått i utbildningen atsin författning i jembredd med förändrade tids: förhållanden och vidgade sociala begrepp, har kristendomens andliga kärlekslif blifvit förvandladt till ett andefattigt konkordat emellan bokstafskunskapen och tanketron, Den nya fariseismen har i vår tid, såsom alltid, tagit formen för väsendet. Reformautionens id har förfalskats och samman krympt i en författving om trosstadgar och kyrkobruk, hvaraf menuiskoanden fjettrats och troslifvets hjerta kallnat. Orto doxiens sekelgamla misstag att göra kristendomen företrädesvis till dogmatik bär skulden så väl för striderna och söndringarna mellan de olika kyrkosamfunden, som äfven för det ej sällan hörda påståendet, att kristendomen numera är föräldrad och icke vidare passar för en i vuftskultor, Skola d blifva afhulpna, är det kan fortgår med tidea och tförysgrar sig med den, för att få det misstag rättalt, som förvandlade kristendomen snart sagåt uteslutaude . till dogm. När kr domen blifvit återstäld till sin ursprungliga renhet, frigjord från dogmatiska spetsfundigheter, skall och kan den bevisa sin gudom liga rätt och anses såsom den gevom med: laren Kristas fallbordsda Kterföreningen mellan menniskan och Gud Vägen till äteruppdagandet af, kristendo men. i dess ursprungliga reubet går genon den fria, med vetenskapens hjelpmedel ut rustade bibelforskningen. Författaren visa huru som denna forsknings grundsatser äro barn af protestantismens anda. Lutherska! kyrkans bekännelseskrifter underordna sig uttryckligen bibeln och förklara i tydliga, : aldrig för ofta upprepade ord, att de icke tillmäta sig någon afgörande domsrätt elle någon annan myndighet än att utgöra i tyg, huru de heliga skrifterna blifvit på särskilda tider af teologerna förklarade, Bekännelseskrifterna hafva alltså i I ovilkorligt förbindande auktoritet; stt, så! som beklagligen ofta skett, tillerkänna dem en sådan, utgör ett i grunden oprotestan-! tiskt missbruk, När derför Sveriges kyrko-! lag af 1686 ännu tillförbinder alla landets i bebyggare att bekänna den lära och tro som innefattas i den äldsta församlingens och! reformationstidens symboler, hvarken kan eller får detta tillämpas på annat sätt än de sjelfva åsyftat och uttalat, då de under-! ordnat sig skriften och förklarat pröfnings-! rätten fri, äfven om ortodoxien velat och länge lyckats vid symbolerna binda samve-: nu och beherrska öfvertygelserna. Alltför: länge har denna ortodoxi hällit protestantismens ande fängslad och våldsamt afbrutit dess arbete för lärans utveckling, på samma gäng hon icke skytt att anställa! blodiga förföljelser och upprätta kättarebåll ända långt fram i reformationens tidehvarf. I våra dagar måste så mycket anses medgifvet att en undersökning af den svenska lutherska kyrkans lärobegrepp är fullkom-j ligt berättigad äfven för hvarje kyrkans tjenare. Luthers reformation hade ett företrädesvis praktiskt syfte. Den var närmast ri tad mot den romerska bierarkiens i kyrkan insmugglade mångfaldiga missbruk, aflatskrämeriet, messoffret, cielibatet, klosterlef-. naden, helgondyrkan, o 8. v. I dogmatiskt bänseende — i fråga om treenighetsläran, kristologien, demonologien, läran om de yttersta tingen 0, s. v. — qvarstod Luther! i let hela på samma punkt som den romerska kyrkan. Just denna qvarlefva af meleltidstro inom protestantismen blef, då den visade sig vara otillgänglig för förnuftet. en-orsak till senare tiders bälftiga angrepp met kyrkan. Bekant är hura Englands leister, Frankrikes encyklopedister och Tysklands rationalister med skonlös dialekik och hänsynslös kritik söndersleto dogserna och mod dem. kristendomen, Först i våra dagar har en kritisk riktning uppstått nom kyrkan, som med omsorg och varsamiet behandlar hvarje dogm under samvetsrann och vördnadsfull textkritik af det heliga bibelordet. Teologerna af denna kriiska skola åsyfta icke att i den gamla rationalismens anda konstruera kristendomen a briori, men antaga icke heller något annat såom sann kristendem, än hvad de efter allsidig oröfning finna bekräftadt i den heliga skrift. Fill tvifvel på åtskilliga lärosatsers skriftlighet uppfordras de af den vunna insigen, att i bibeln saknas till och med sjelfva perämningarne för den del af de begrepp, som slifvit sbsom sanningar upptagoe i den orodoxa bekännelsen. Så bterfinna de icke i vibeln hvarken treenighetsläran eller läran m Kristi gudom eller om den helige ande jäsom en i gudomen tillvarande. särskild person, ej heller läran om arfsyaden i beydelse af en verklig, evig fördömelse tulerkastad ärftlig ondska. Författaren inlåter sig derefter i en gransking af den kyrkliga läran om arfsynden och ippvisar densammas obibliskhet. Det var Augustinus, som i början af femte århuniradet först uppträdde med den läran, att Re Ha m am a RK rr Fr a RR AR kr Jr KN fr fr RR