tnlovaRa.: — Qvallen,; — Natten); — bkeag gan; — Hvar fiuns friden? — Blommorna — Vår; — Källan; — Elfdansen ; —Betka skog; — Drömmeri; — Han sjöng om kär lek; — Ziguenerskau; — Hjertats bem Det sist nämnda poemet Ätföljes åf en Mmiäwikti laga. Såsom inledning har öfversättaren Hifoga några ord om svenska litteraturen, der mar återfinner hamnen Tegner, Franzen, Rune berg, B. E: Malmström, Robert v. Kreme: och Snoilsky, samt en biografisk skizz öfver Carl XV, i hvilken hans skandinavisk tendenser och hans sympatier för Fraukrike äro särskildt betonade. Framför titelbladet finner man en vacker fotografisk afbildning af det Carl XV:spor trätt, som kort efter hans död fanns i der danska Illustreret Tidende. Den evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige Af Fidus. (Stockbolm 1873.) Ofta har det blifvit yttrait — och säkert kan det ej för ofta inskärpas — att vår så mångsidigt verksamma och reformlystna tid I till sin innersta riktaing är den nya religiösa reformationens tidehuvarf. Som en mäktig un. dervattensström i hafvet, så går i våra dagar ået religiösa sannnivgsökandet sin väg fram. åt, oemotst ndligt, om ock helst arbetande i det tysta, under det att bränningar och vreda svalivågor brottas deruppe vid ytan. Väl kan dåt anderstandom synas, som hade de brännvande politiska och socialafrågorna åtminstone för någon tid minskat det deltagande, hvarmed allmänheten följer det religiösa reformarbetet. Men det blott synes så. En uppmärksam jiakttagare skall lätt nog finna, hurusom dessa mångfaldiga tidsfrågor, för så vidt de i,sig ega något af evighetsaatur, ytterst utmynna och sammanfattas i den stora hufvadfrågan: hvad är sanning och rätt uti religionen? Iougen fråga har varit mera omtvistad än denna, och ingen fråga är i sjelfva verket lättare besvarad. Här som alltid gäller det, att det högsta och djupaste är, rätt uppfattadt, det enklaste. Om I blifven vid mina ord, så ären I mina rätta lärjangar och gekolen förstå sanniogen. Med denna Kristi utsaga inleder den författare, som tecknar sig Fidus, sina nyligen offentliggjorda betraktelser angående den evangeliskt-lutheriska Kyrkan i Sverize. Och såsom motto på skriftens titelblad läsa vi ett yttrande af Luther, att det som är emot förnuftet, det är äfven förvisso mot Gud, Ligger ejuti de båda anförda atsagorna ett i all dess korthet tilltyllestgörande svar på tidens religiösa fråga? Att hålla sig till Kristi egna ord, uttolkade af förnuftet — hvilket bättre rättesnöre för tron kan väl gifvas ät den sökande, som befinner sig på. den kristna verldebetraktelsens grundval? :Bibeln och förnuftet — så lydde äfven. Luthers. ursprungliga fältrop, då han i Worms vägrade att återkalla sing satser, så framt han ej öfverbevisades antingen med tydliga vitnesbörd ur den heliga skrift eller med kiara förouftsgrunder, Genom denna öppna och bestämda förklaring, yttrar Fidus, insatte den store reformatorn menniskoförnuftet i sina länge förtrampade rättigheter och återstälde forskniovgens frihet i full överensstämmelse med den gudomlige mästarens Bppraaning till alla sina bekännare att ransaka skrifterna, Från denna sannt protestantiska ståndpankt framställer äfven Fidus siova äsigter rörande vår svenska. kyrkas. nuvarande till stånd samt vilkoren för hennes lyckosamma framtid. Hans bok synes oss närmast kunna betecknas såsom ett försök, att, gent emot vår i dogmatisk slentrian stelnade s, k. rättrogenhet, häfda den förnuftiga granskningens och skildtbibelkritikens (den at våra ortodoxer så förkättrade kritiska skolans) berättigande. Såväl uppgittens vigt som författarens sätt att lösa densamma göra hans lilla skrift förtjent af uppmärksamhet. Sin afhandlings utgångspunkt angifver fört. sjelf i följande ordalag: Under en tid gom befinnes hafva gjort till sin uppgiit att oafhängig så väl af filosofiska spekulationer, som teologiska systemer, undersöka den heliga -skrifts verkliga innehåll i öfverens. stämmelse med nyare forskvingar, sedan den insett, att sjelfva den heliga urkunden utgör ett genom tiderna förvaradt Guds ord, som efter hand tagit skrittlig form genom menniskohand; under en sådan tid af andlig oro bör hvarje protestantiskt kyrkosamfond låta sig angeläget vara att eftertänka sin egen ställning till det uppehbarade ordet, för att viuna visshet; buruvida dess lära och bekännelse i ett eller annat hänseende lider at missriktning i bibelordets utläggning eller eger sanningen i mer el ler mindre mån fördunklad. — Dertill fordras, att förauftet, väl icke såsom ljuset i sig(?), men dess prisma, icke sanningen sjelf(?), en dess gudomliga organ, får fallgöra den apostoliska uppmaningen att pröfva allting, så mycket nödvändigare som textkritiken i sjelfva bibeln funnit rättelser, förändringar och olika läsarter. De så kallade nådesvindar, som af tidens sektanda blifvit upprörda ur lutberska kyrkans missförstådda bekän nelse, mötas af den sanningesökande menni-, skoandens allt högljuddare spörsmål, hvilka hvarken: stillas eller nedtystas af de ortodoxa ropen på rationaliem och otro. De ord, den store Geijer på sin tid profetiskt yttrade, att verlden går en ny religiös epok till mötes, närma sig alltmer sin fullbor an ev -2