Aftonbladet – 31 mars 1873, sida 2

Atlantiska hafvet och kompanion i ett stort handelshus i Newyork. De båda herrarne voro inbegripna i ett lifligt samtal angående senaste presidentval. Amerikanarens äsigter tycktes vara ganska bestämda, ehuru på samma gång lugna och moderata. Min bäste Claude, var viss på att vår förlust är i gränden en vinst. De fyra närmaste åren äro oss fullkomligt nödvändiga, för att vi må befästa vårt parti. Hafven blott tålamod med oss, ni gamle verldens liberala, som ega friheten så beqvämt och nära till hands. Kom ihåg att vi äro barn ännu; våra fel äro ungdomens vanliga synder: frosseri, omåttlighet, framfusighet och sjelfbelåtenhet. När vi äro renade från våra ungdomssynder, skall England inte bekhöfva blygas för sitt barn. Blygas!inföll artisten; jag önskar ofta att jag kunde få er, amerikanare, att be gripa den känsla England hyser för er — den ärliga stolthet modren känner öfver att ha födt till verlden den starkaste och präktigaste pojke på hela jorden och huru han stampar omkring med stadiga steg och kpy ter sina små, knubbiga händer. Det äre dast dä, som den gamla frun tar humör, när hon hörer talas om alla de oförrätter, som ni fått lida af henne och när ni lära edra barn att hata oss, såsom deras forna tyranner — allt endast på grund af ett dåäraktigt krig för hvilket hvarje engelsman bly ges och öfver hvars utgång han fröjdar sig lika högt som ni sjelfva. Säg inte ni, bäste Claude! svarade Stangrave. Ni vet nog hvad jag tänker i detta fall. Aldrig har en nation mera högsinnadt och till fullo visat en annan nation rättvisa, än England Amerika, och de som söka hålla osämjan vid lif, äro — jag vill