Aftonbladet – 31 mars 1873, sida 2

Så kände åtminstone två vänner, hvilka en vecka före julafton reste ned till Whitbury i Berkshire. Liksom för tusentals andra, hade äfven för en af dem för två år sedan en afgörande vändpunkt i lifvet inträffat. Han talade just nu derom med sin reskamrat och var sjelf på väg att snart vinna djupare insigt rörande den historia vi hafva att berätta och i hvilken äfven han haft sin roll att utföra. De voro båda af ett utseende som måste intressera åskådaren. Den mindre af de två har han kanske redan förut sett — vid tafvelförsäljningar, vid målarakademiens sammanträden, på middagar och soirber, med ett ord: än här, än der i London, ty Claude Mellot är omtyckt af alla och en öfverallt gerna sedd gäst. Han är en liten, spenslig figur, dragen regelbundna och fina och öfver det vackra ansigtet hvilar ett uttryck af halft indolent entusiasm; pannan är omgifven af glänsande, bruna lockar, haka och kind skuggas af silkeslent skägg. Man känner sig genast för: vissad om att han är en finkänslig, mild och tänkande man, kanske ock (som äfven förhållandet är) en konstnär, Hans följeslagare är en man afståtligare gestalt, högväxt, mörk och vacker, Hans panna är ovanligt bred; om ansigtet har ett fel emot skönhetsregeln, så är detta att munnen är för liten; detta och uttrycket såväl i anletsdragen som i rösten vitnar om förfining och möjligen äfven om en viss grad af aristokratisk förnämhet. Hans klädsel är mycket vårdad och allt hos honom vitnar om att han tillhör de lyckligare lottade i samhället. Aristokrat, efter detta orda vanliga betydelse, är han likväl ej, ty han är född i mönster-republiken på andra sidan af