Aftonbladet – 29 mars 1873, sida 3

ket, som blef allt mindre och mindre, och Alrefvos till närheten af Salischakusten, OP gfing 75 verst sydiigt från Pernau. Hoppet, ätt lyckas uppnå denna kast betogs dem. aa vinden kastade Om på sydoch dref dem tilvngka ut i öppna hafvet. Isstycket, på hviltet de tillssmmans befunna sig, hade emellert;a delat sig, och de olyckliga blefvo åtskilda och drefvo, beröfvade trösten at j varandras sällsko; gch samspråk, sin, såsom det syntes, säkra död till möteb. Under sin sammans Vvaro uadö de anfäktats af frestelsen att göra ect genom att störta sig i hafvet, men hade öfvervunnit den. Den ene af olyckskamraterna dref efter skilsmessan till Werpelska kusten. Isstyoket, på hvilket den ene befann sig, blef allt min. åre; till sist var det endast två famnar långt och en famn bredt, så att ban var i ständig fara, att blifva bortspolad af vågorna Efter att en her dag hafva legat Då knä för att kunna hålla jemnvigten, blef han rifven till Saulepska stranden. Hans pels hade frusit fast i isstycket, så att han var tvungen att afskära dess fållar. Med uppbjudande af alla krafter uppnådde han krypabee stranden och anlände följande morgon, den 11 Februari, i ett fruktansvärdt tillstånd till byäldstens i Saulep hus, der han fann ett vänligt emottagande och en god skötsel, så att han blef vid lif. Hvad det blifvit af hans olyckskamrat är tills vidare obekant. Den räddade tviflar, att kamraten haft tillräckligt Erafter att uppnå någon strand, emedan han varit förfärligt plågad och kraftlös af hunger.