der skulle träffa mig. Derefter började hon beklaga sig öfver mig, och påstod att hon icke vetat hvad hon skulle tro om mina känslor för sig. — Jag hade alltid talat i en så lätt ton till henne, att hon aldrig varit säker om, huruvida jag älskade henne; den en: smula lättvindiga förklaring jag dragit till med på kyrkogården hade stött henne; genom att uppmuntra mr de Mauserres uppmärksamhet, hade hon föresatt sig att uppväcka min svartsjuka, utan att förutse de olycksdigraföljderna af en dylik lek; kort sagdt, det som händt var till en stor del mitt fel, och ännu föregående dagen, efter vårt sammanträffande i parken, Hade hon frågat sig sjelf, om jag menade allvarligt eller om jag icke skulle begagna mig af första tillfälle att göra mig qvitt mitt löfte. : Vid dessa ord gat jag till ett homeriskt skratt och sedan jag, på sålängt afstånd som möjligt från henne, slagit mig ned i en ländstol, sade jag: Det är något väl starkt, min söta vän. Ni skall få se att den brottslige är jag, att ni har att beklaga er öfver mitt förräderi, öfver minu brutna eder, och att jag i går qväll, efter att ha kysst er, skyndade åstad att erbjuda en annan qvinna mitt bjerta och mina läppar. Skulle ni inte en gång i ertlif kunna vara uppriktig och tillstå, att om ni är mera lättantändlig, så är ni ändk mera äregirig än lättantändlig? Hemligheten at ert beteende ligger i zigenerskans ord. Med: gif att qvionor af ert gry ha en mani för att jaga två vildbråd på en gång och att ni har roat er att ömsevis lägga an på en kanin, som är er ödmjuke tjenare, och på en hare, som än hetat baron Gräneck, än mr de Mauserre. Haren har kommit undan; jag trotsar er att kunna fånga kaninen, (Forts.)