gitvit tillbörligt åtscende ä den svenska hi allmänhetens bejvämlighet och till och med luj under hu inträffade omständigheter icke af rå 088 synes kräfva någon den ringaste nämn-si värda uppoffring i detta afseende, ni Den uppfattning af frågans ställning, !be för hvilken jag härmed i korthet redogjort, at har redan tillvunnit sig Eders K. M:ts nå-g! diga bifall, då Eders K. M:t gifvit mig nä Ju: digt uppdrag att med utnämnde fullmäktige för Norge och för Danmark afslutå denjin konvention om antagande af ett för de trelhe rikena gemensamt på guld grundadt mynt-lin system, för hvars innehåll jag nyss redo-cs gjort. De förbindelser, som denna konvention!m ålägger Sverige, äro, utom skyldigheten att re under tio år ej ensidigt vidtaga förändrin-hi gar i det antagna myntsystemet och attlte inom de i konventionen faststälda rymliga ig tidsgränser verkställa sjelfva öfvergängen,d samt förpligtelsen att såsom lagligt betal !m ningsmedel erkänna de efter konventionensh: bestämmelser för Norge och Danmark prägIfa lade mynt, inga andra än de, som heit na-Ib: turligt framwg5 af statens ansvarighet för!m de under dess höghetsrätt präglade mynv stycken, Då Danmark och Norge iklädtiki sig motsvarande för handeln och samfärd:d seln gynsamma förpligtelser, kunna hbärafld endast fördelar för alla tre länderna upp-m stå, och jag får derföre nu under åbero!h pande af ofvan anförda skäl hemställa, attm Eders K. M:t täcktes begära rikedagensm samtycke till den under den adertonde sist-1i lidne December med Norge och Danmarkg afslutade konvention samt till ett i öfver-lu ensstämmelse dermed uppgjordt förslag tillls) lag om rikets mynt, hvilket jag nu anhål-le ler att få i underd. föredraga. af Sedan departementschefen härefter upp-laj läst det lagförslag, som under Litt. B. fin-tc nes i detta protokoll bilagdt och dervid an-l!se märkt, att anledningen hvarföre ej artikelnig XV af myntkonventionen blifvit i myntiagsförslaget intagen vore den, att de i nämndaiv artikel stadgade bestämmelser innefattadesd i redan gällande lag, yttrade åepartements-!n d v r chefen vidare: I ordningen följer nu att angifva hura öfvergången från det gamla till det nya myntsystemet skall ske och då i främstala rummet hurn värdeförhällandet mellan detri gamla och det nya myntet bör bestämmas. fi Man har visserligen velst ifrågasätta,!b huruvida öfverhutvud någon dylik af lagen!n fastställd relation mellan gammalt och nyttn mynt vore behöflig och dervid åberopat, att!d hvarje förbindelse alltid skulle infrias efter sin lydelse, förbindelse lydande å silfver!) således alltid rätteligen med silfvermyntle eller ock med den i detta silfvermynt inne le hållna qvantitet fint silfver. I enlighets med hvad svenska myntkomiten i sitt. .betänkande vidlyftigt anfört, anser jag döck denna åsigt grundad på en oriktig uppfattning af dylika förbindelsers betydelse. Evtlsi löfte om betalning i mynt kan ej iafriasin genom betalning af omyntad metall eller aflr präglade metallstycken, som ej längre ärolsi mynt, utan måste fullgöras i det mynt, somd vid betainingstiden är lagligt betalnings-o medel. En konverteringsgrund måste der-!h för ovilkorligen af staten fastställas mellans nytt och gammalt mynt, och fråga kan blott p uppstå, huruvida denna grund bör faststöl-lr las en gång för alla, eller om den, i vissala fall, bör lämpas efter successiva förändrin-li gar i metallvärdena. Denna senare åsigt, som af svenska myntkomitns majoritet utförligen är motiverad, synes mig dock icke fästa tillbörligt afseende å de oöfvervinnerliga praktiska svärigheter, som skulle af en konvertering med rörlig uppeller afgäld 8! uppstå inom alla affärsförbållanden, och kan jag ej annat finna än att den hänsyn till? det allmänna bästa, som å så många andri områden gifver tillräcklig rättsgrund fö: modifikation af individuella rättsanspräk äfven här berättigar staten att vid sjelfv: öfvergångstillfället fastställa en för a å framtid gällande konverteringekurs. Fråga H blir då allenast huru en sädan rätteligen ä att bestämma. Då det nya myntsysteme är grundadt på guld och det gamla på sill ver, så är naturligtvis förhållandet mellar ds hvartderas myntenheter att hänföra: tillla värdeförhållandet mellan de begge metal-ro lerna. Då åter detta förhållande alltid ve pi rit och säkerligen alltid kommer att blifva underkastadt ganska stora vexlingar, så är det klart, att ingen absolut säker grund kan vinnas för en dylik konvertering och att frågan således icke kan afgöras såsom en ren rättsfråga. Det kan icke ådagaläggas, att silfverpriset i dag skall vara en rättvisare konverteringsgrund än silfverpriset för i morgon eller i går, emedan de alla ju I varit eller äro underkastade inflytandön af rena tillfälligheter, och man bör-derför, för att utjemna tillfälligheternas inflytande, anTtaga medelpriset för en viss förfluten tidsrymd, men om denna under en allt större förändring af silfverpriset tages lång, ut sätter man sig för att just derigenom afllägsna sig från det, hvarpå det här egentligen bör ankomma, eller medelpriset under den omedelbart förestående öfvergångstiden Ifrån det ena myntsystemet till det andra. Enligt mitt förmenande är det medelI priset för en kortare, nyss förfluten tidsIperiod, som med största sannolikhet kan an 1ses angifva medelpriset för den närmast Tkommande tid, under hvilken flertalet af i det gamla myntsystemet ingångna affärer komma att under inflytande af förändringen uppgöras eller afveckias; och då medelpriset 1å silfver i London, som är den hufvudsakTligaste marknaden för denna metall, under de tre sistförflutna månaderna varit fyra shillings 11!16 pence pr oz, eller utvisat ett värdeförhållande mellan guld och silfver af 1 till helt nära 15,30, så hemställer jag, det Eders K. M:t ville, i närmast möjliga öfverensstämmelse dermed, föreslå riksdagen att bestämma värdet af en krona till likhet med det af en riksdaler riksmynt, d. v. 8. efter ett värdeförhållande mellan guld och silfver af 1: 15,81. , Der af följer då ock att under den tid, de båda myntsystemen oundvikligen måste existera jemte hvarandra, d. v. s. innan de gamla mynten kunna indragas, en riksdaler riksmynt skall vid betalning af belopp, utsatta i det nya myntet, anses vara lika med en krona. Egentligen sker öfvergånger från det hittills varande till det nya myntsystemet derigenom att den för enskilda medgifna rätt att vid myntverket få inlemna silfver till utmyntniog likasom att i riksbanken mot godtgörelse uttaga silfver upphäfves, och att, i stället för dessa medgitvanden, myntverket endast mottager guld till utmyntning af 20och 10-kronestycken samt riksbanken tillhandahåller allmänheten, förutom nödigt skiljemynt, endast guld. Emot den uttryckliga lydelsen af riksbankens nu utelöpande sedlar anser jag dock så mycket mindre skäl att göra nägon änldring i ou gällande bestämmelser för deras inlösning, som någon sädan förändring ej synes mig vara af något behof påkallad. Erfarenheten har nemligen visat, att riksTbankens sedlar i allmänhet så skyndsamt lätergå till densamma, att, om blott riksdaIgen vill meddela bankofullmäktige den förela