Det är möjligt, sade han; men vi ha med nöd kommit undan. Ah! den slinkan!s Och han gnuggade ifrigt sina händer. Han lemnade mig mot midnattstid. Allt hvad som försiggått inom mig och omkring mig hade till den grad upprört mig, attjag kände mig ur stånd att sofva, och jag brydde mig derför icke om att gå till sängs. Jag gick omkring i mitt rum och beslöt att fortsätta på detta sätt ända till morgonen. Jag önskade att från höjden af mitt torn fåskåda Metas afresa. Jag kände, att jag icke förr skulle blifva mig sjelf igen, att jag icke skulle andas fritt förrän jag med mina egna ögon sett vagnen, som bortförde denna fiende till mitt lugn, försvinna vid ändan af den stora afvenboksallen. Jag hade just slutat läsningen af ett mycket obehagligt kapitel i mitt lifs bok och jag längtade att få vända bladet. Jag gick sålunda fram och åter, RA något annat. Då och stödde jag mig mot fönsterbrädet. Jag betraktade trädgrupperna, som aftecknade sig mot den stjernglänsande himmeln, en oredig massa af tak och tvenne väderflöjlar, som gnisslade för vinden; — det föreföll mig som om dessa väderflöjlar, dessa träd, dessa tak varit rof för en djup sinnesrörelse, från hvilken de sökte hemta sig och som om slottet företedde anblicken af ett hönshus, som haft påhelsning af en mård. Plötsligen hörde jag en sakta knagkning på min dörr; jag lyssnade. Knackuoi förnyades. Jag ropade: Hvem der? Dö ren öppnades och Meta Holdenis inträdde, klädd i sin grå klädning och i sin veckade tyllebemisette, på hvilken vanligen hängde ett karneolskors. Det var hennes förmididetjag s mantel.