4 ITUILE die vile j Det är bekant, att den kongl. propositionen, om antagande af ett nytt myntsystemi! och om godkännande i sammanhang dermedi! af den med Norge och Danmark afstutnal: myntkonvention, blef för några dagar sedan : till riksdagen aflemnad. Denna proposition ji är numera äfven i tryck tillgänglig. Då vil: på sin tid fullständigt redogjort såväl förl! den skandinaviska myntkommissionens för-: slag, som för den egentlixenm endast i afse Ii ende på myntets och räk: hetens hbenäm : ningar från detsamma a da konven-j tionen, anse vi icke nödigt att nu återgifval! det naturligtvis meå konventionen i all verensstämmande Förslag till lag om rikets ! j v mynrt, som blifvit af K. M:tafgilvet. Deremot innefattar den kongl. propositionen ännä ett lagförslag, hvars innehåll är af synnerligt intresse för den svenska allmänheten,l och hvilket först nu kommer till allmän kännedom, nemlizen förslaget till Lag omÅ öfvergången till det nya myntsystemet. Ge-1 nom konventionen Gfverlemnades nemligen åt hvar och en af de i densamma deltagande staterna att sjelfva bestämma huru öfvergången från det gamla till dot nya myntsystemet: skulle ske samt att dervid äfven begtämraa värdeförhållandet mellan det gamla och det nya myntet. Naturligtvis ha den svenska affärsverlden och i öfrigt alla, som eguat någon tanke åt frågan om myntreformen, med icke ringal spänning motsett det förslag, som kände komma att afgifvas rörande bestämmandet af värdeförhållandet mellan det gamla och det nya myntet, och man har i synnerhet med afseende å sådana förbindelser, som behöfva en längre följd af år för att afvecklas, icke utan ett visst bekymmer motsett det besvär och det trassel, som skuile blifva en följd deraf, att värdet af den nyaräkneenheten, Kronan, skulle komma att bestämmas sålunda, att den blefve ett öre eller något bråk af öre lägre än värdec af den gamla räkne-enheten Riksdalern. Och med ännu större missmod bar man tänkt sig möjligheten af att, enligt majoritetens inom myntkomiten åsigt, det skulle komma att föreskrifvas en konvertering med rörlig uppeller afgäld, lämpad efter successiva förändringar i värdeförhållandet mellan guld och silfver. Det är lätt att föreställa sig de svårigheter och det obehag, som isådant fall hade varit förknippade med uträknandet och erläggandet af det tillägg i det nya myntet, som varit oundgängligt vid ligviderandet af hvarje i det gamla myntet utfärdad förbindelse (vi nämna exempelvis alla räntekuponger och andra ränteliqvider för förbindelser utfärdade i riksdaler riksmynt). Vid den tid, då myntkonventionen framlade sitt förslag till ett skandinaviskt mynt, grundadt på guld, såg det likväl ut som om dessa svårigheter och detta obehag icko skulle här i landet kunna undvikas, och som om det skule vara med dem, som vi skulle nödgas köpa oss fördelarne af att, på samma gång vi verkställde den oundvikliga öfvergången till guldmyntfoten, dels erhålla ett gemensamt mynt med våra grannstater, dels bibehålla en räkne-enhet, som så nära sammanföll i värde med den vi förut haft, att derigenom de värdebegrepp, med hvilka vi blifvit förtrogna, icke rubbades. Värdeförhållandet mellan silfver och guld var nemligen, vid den tid, då kommissionen var församlad och uppgjorde sitt förslag, sådant, att det var anledning antaga, att vid den förestående öfvergången till det ifrågasatta nya myntet det skulle blifva Norge, som skulle kunna konvertera sin qvartspecie alldeles jemnt mot den nya räkneenheten, Kronan, eller, såsom kommissionen kallade den, krondalern. Sedan dess har emellertid genom silfverprisets fortfarande fallande värdeförhällandet mellan guld och silfver gestaltat sig sålunda, att det gifver vår regering fullt stöd för det förslag hon nu för riksdagen framlagt, att värdet af en krona må bestämmas till likhet med det af en riksdaler riksmynt. Denna omständighet bar till följd, att här i landet öfvergången från det ena mynteystemet till det andra kan försiggå utan att den stora allmänheten och den allmänna rörelsen deraf beröras i ringaste mån annorledes, än derigenom att man får vänja sig vid det nya namnet Krona i stället för det gamla riksdaler. För öfrigt blir allting oförändradt. De gamla förbindelserna i riksdaler och öre liqvideras med motsvarande belopp i Kronor och öre, likasom under öfvergångstiden och innan ännu det gamla myntet upphört att vara lagligt betalningsmedel, nya förbindelser i Kronor kunna betalas med motsvarande belopp i riksdaler. Tack vare en lycklig tillfällighet kan således en stor reform, af beskaffenhet att mer än de flesta gripa djupt in i otaliga förhållanden, i vårt land genomföras så lätt och beqvämt, att öfvergången knappast skall af den stora mängden bemärkas, Då det utan tvifvel skall i hög grad intressera våra läsare att se närmare utvecklade såväl de skäl, som i allmänhet föranleda myntreformen, och dem, som föranledt antagandet af det myntsystem, hvilket nu blifvit framlagdt till godkännande, som ock de förhållanden, hvilka satt regeringen i tillfälle att föreslå det den gamla räkneenheten må konverteras jemnt emot den nya, så återgifva vi här det finansministerns anförande till stadsrådsprotokollet, hvilket innefattar motiverna till den kongl. propositionen i ämnet. Sedan hr finansministern redogjort för de till målet hörande handlingarnes innehåll, yttrade han: Af de syftemål för den ifrågasatta myntförändringen, som riksdagen i dess omförmälda skrifvelse uppställt, har således det förstnämnda, eller utjemnandet af olikheterna mellan vårt och våra närmaste grannländers myntsystem, blifvit föremål för de mest omfattande gemensamma sträfvanden och från respektive regeringar rönt ett tillmötesgående, som icke lemnat något öfrigt att önska. Deremot hafva de politiska tilldragelserna på Europas fastland och de ätgärder, som af de största makter blifvit vidtagna i afseende på myntet, för en sannolikt ganska lång framtid undanskjutit möjligheten att vinna de dernäst afriksdagen åsyftade stora fördelar, hvilka gemensamhet i myntväsende med alla andra länder skulle medföra, under det att åter det snara genomförandet af den åtgärd, hvars lämplighet slutligen af riksdagen blifvit framhällen, antagandet af guld såsom värdemätare i stället för silfver, blifvit en påträngande nödvändighet och lyckligtvis synes kunna för oss ske utan nämnvärd uppoffring. Det tyska rikets beslut att antaga ett på guld grundadt myntsystem har med ens fört oss mycket nära intill den under de sista årtiondena förespädda förändring, genom hvilken guldet öfverallt inom den vesterländska civilisationens område skall komma att träda i silfrets ställe såsom grund för myntväsendet. Af de länder, hvilkas penningväsen hvilar på metallisk valuta, återstå numera endast Holland och de tre nordiska rikena med myntsystem grundade endast på silfver, och det är efter de förändringar, som myntmetallernas värdeTarhällandan nnmara undaovoeltt fnlba man