Aftonbladet – 27 mars 1873, sida 2

gen, mot hvilken hon stödde sig, och gick öfver rummet för att komma till dörren. Då hon passerade förbi mig, uppgaf hon ett rop af förtviflan och stammade: Hvarför dog jag inte för åtta dagar sedan i Paladrusjön ? I Btter hennes bortgång stod mr de Mauserre orörlig, blek och stum. Var han nöjd? Var han ledsen? Jag misstänker att han var båda delarne. Han befann sig i samma sinnesstämning som en person, hvilken upp-: täckt ett groft fel i sina räkenskapsböcker och som adderar om igen, under det han, förbryllad öfver sitt misstag, men glad att ha upptäckt det i tid, frågar sig sjelf hur han till den grad kunnat misstaga sig. Hans ögon voro fastnaglade vid golfvet. Han upplyfte dem och betraktade dörren, genom hvilken för alltid försvunnit en dröm, som han kanhända saknade; jag föreställer mig, att han ,rådgjorde med sig sjelf huru han skulle ersätta den: menniskonaturen fasar för tomhet. Det är dock möjligt, att jag går för långt och kanske visste han icke sjelf i detta ögonblick hur det var stäldt med nonom. Emellertid återvann han sin fattning, omfamnade mig och sade med rörd stämma: Skall ni någonsin kunna förlåta mig ? Räkna inte på det, svarade jag; jag imnar skrifva en bok, som jag skall kalla: Snillrika personers dumhet. Jag tillade: Det finnes någon, hvars öfverseende är rödvändigare för er än mitt. Och i det jag fattade honom vid handen, örde jag honom fram till m:me de Mauserre. Hon betraktade honom länge med ett obeskrifligt småleende, derefter brast hon i tårar och slog sina armar kring min hals ned dessa ord: Jag får väl förlåta honom ult, min gode Tony, efter han ville döda öre (Forts.)