Aftonbladet – 22 mars 1873, sida 3

j hennes spänstiga, segrande fötter tycktes säga: Denna perrong tillhör oss! Jag rtod med ryggen stödd mot balustraden; jag väntade henne med korslagda armar. Hon be traktade mig som man betraktar en okänd; man skulle kunnat tro, att hon aldrig sett mig, att hon aldrig talat med mig, att hon förgäfves sökte gissa hvem jag var. Endast en förtäljare af käringsagor skulle kunnat påstå, att hon qvällen förut händelsevis tryckt en-lång kyss på mina läppar. Jag hade icke styrka att yttra ett ord; hon gick förbi mig. Det skulle ha varit mig lättare att strypa benne än att tala till henne. Då jag skulle gå tillbaka till mitt rum, mötte jag m:me TArci, som fattade mig vid rockknappen och drog mig med sig in i salongen. Hvad försiggår då här? frågade bon mig med darrande röst. Jag vet ingenting, och ta mig hin om jag bryr mig om att få veta någotr, Bvå. rade jag. Allt är möjligt, till en börvan det omöjliga. Jag sökte att komma undan, men kon qvarhöll mig. T Bevisa mig den ynnesten gatt höra mig och gif mig ett råd. För en stund sedan infann jag mig med 4 TArcis tillåtelse hos min far, för cr erbjuda mig att följa med honom till Florens. M:lle Holdenis höll hono, gällskap, de ha tillbragt hela eftermiddagen tillsammans, omvexlande hos -vaom och hos henne, Då jag gick genom antichambern hörde jag honom utropa: Förskaffa mig detta bevis, och jag lofvar att inte hämnas. Vid min åsyn tystnade han plötsligt och då han fick veta hvarför jag kommit, afskedade han mig genast med dessa ord: Jag kommer inte att resa. Anta VN