NN -— i w 2e7, rok. Jag har hörtnågon såga — sade ta låren till slat — att det icke går an att rop värra för sin gen moder. N Jo, det går an — fortfor han — dch nu ske vi ropa ett niofaldigt burra för Sverige. Sedar de niofaldiga hurreropen förklingat, utbröto stor mande applåder 1 salen; så kraftigt hade tala rens ord anslagit alla. å skalden härefter med sin hustru lemnade salen, höjde studentkårens ordförande än en gång ett lefve för honem. som besvarades med väldiga hurrarop. Den vackra och värdiga festen var nu slut. Som dess vackraste minne qvärstår hos varje deltagare den ädla Och höga bild som skaldens personlighet skänkt alla dem, som förut blott efter hörsagor bedömde den. Efter Upsala-Posten meddela vi ordalylelsen af de verser, författade af studenten EB. G. Nilsson. hvilka upplästes vid festen ör Björnson i söndags: Din bild du sjungit in i våra sintien, Långt innan än vi skådat dina årag. Den stod der klat bland underbara minnen, Så stark och frisk, som den vi sett i dag; ed -Arne grep du hjertats fina strängar luft från fjellets solbelysta ängar, Med björkdoft ifrån skogens dunkla snår, Med hornlåt underlig från Säterstien, Med trollkraft ifrån bröllopsmelodien, Med lärkösång och morgonljus och vår. Du grep som fjellets vind vår andes vingar Med kämpatag så djerft i Sverre prest; Emellar Slagen-, der hans stämma klingar, Eans själsstrid mäktigt i vårt sinn sig fäst. Och hördes också några dvärgelåtar, Och byggde än vårt amåslin fasta bråtar, Som Wermlanås fjellbarn i de forna dar, Du bröt dem genom uti alla fosar, Ditt snilles slagsvärd k!ang bland våra Med blixt, som nått hit bor Fyr Nog länge vi-åt Om också våra r Du bringat Åem Så kom du sjelf. o Från Norges stol pp Det blåser Nord vg de gamle Och det var lyckosamt i forna dar; Och än en gång du qvad oss dina toner rån furaskogen, ifrån fjellets troner, Så att det glimmar i hvårt ögas vrå; Så att vi bruset hört från Norges strömmar, Att Säterjenten ler i våra drömmar, Och dammet yr från alla sinnen grå. Och när den gamle vises bild du målat I stolta drag med hjerta, rent som hans, Det var, som om en fjelltind mot os3 strålat Igenom tågen uti morgonglans. Det var vårt slägtes gamla rena minnen. Som bröt med oskuldskraft mot våra sinnen Igeiom allt det nötta. stulna pråls Som än en gång vi dragit ut krimg hafven — Likt viking som bjöd spets åt Romarglafven — Med underbara, ljusa drömmars mål. Du lärt 038, att den frie starke anden Kan verka stort förntan främmadt stöd, Ått Gud har skänkt också åt Nordanlanden En skatt, som räcker uti lost och nöd; Att man kan 1 i ljus mot hela verlden Med mod i bröstet, Herren Gud på färden, Om men det rena vill i verk och sång; Ått man bör pröfva sjelf sitt björtas krafter Och dricka must ur folkets sunda safter, Och sen ej finna sjelfva grafven trång. Haf tack för allt, du i vårt sinne gjntit, För allt du strött ikring med gifmild hand, Haf tack för att ditt angdomssinne knutit Med Nordens unga söner fasta band. Nog visste vi. hvarthelst din gång du vänder Kring våra gamla minnesrika länder, Likt gutten gladdet följer sång med dig. Ja, tag vårtack! om ej så skönt den klingar, Du skall förståden, — du har gett oss vingar, Hvarthän han leder ock vår lefrads stig. högar,