Aftonbladet – 19 mars 1873, sida 2

ves en konst, som hvarken kan inläras eller meddelas genom undervisning, emedan den saknar bestämda regler: man kallar den konsten att lefva. Måhända besitter ni öfverlägsna insigter i denna sak; hvad mig sjelf angår, har jag, genom min egen lilla erfarenhet, blifvit öfvertygad om, att det är en förmätenhet, som går upp mot astrologernas, att vilja beräkna och beherrska förhållandena i denna verld och att de visas framtidsberäkningar icke äro stort mer värda än zigenerskornas spådomar. Man lyckas stundom trots allt, ja trots allt rim och reson, och ofta misslyckas man, oaktadt man har allt för sig; mången räddar sig just genom det som borde utgöra hans olycka, och mången går under genom det som borde rädda honom. Vänta icke af filosofien att hon skall lära oss att beherrska vare sig vårt eget eller andras öde; hon kan på sin höjd åstadkomma, att vi icke alltför mycket intressera oss för vära egna små angelägenheter. Och då måste till på köpet ålderdomen komma henne till hjelp. Sådant är vårt öde, min fru, hvilket likväl icke hindrar mig ifrån att bestämdt räkna på, att ni och jag skola få lefva tills vi bli hundra år och att vi ända till döddagar skola vara mycket visa och mycket lyckliga. Jag lemnar mina betraktelser för att återtaga tråden af min berättelse. M:me de Mauserre hade lofvat mig att hon skulle försöka tygla sin sorg och att hon från och med morgondagen skulle bli fri från sin migrän och äter visa sig bland oss. Denna ansträngning föreföll henne emellertid allt för stor och trots mina råd envisades hon att spela sjuk och hålla sig inne på sitt rum; hon hade icke mod, sade hon, att uthärda vissa blickar, i hvilka hon trodde sig läsa sin förkastelsedom. (Forts.)