Aftonbladet – 19 mars 1873, sida 2

jag inte har tid och ni hvarken tillfälle eller smak att undervisa henne om, Vid dessa ord kunde hon icke längre åter. hålla sig. Nå väl, utropade hon, antingen skall m:lle Holdenis härifrån eller också jag. Nej, nu går det i sanning för längt: sade han och stampade i golfvet. Omjag längre lyssnade till er, skulle jag kunna bli ond och jag misstror min vrede. Jag vädjar från ert oförnuft i dag till den sans ni hade i går och som ni sannolikt också skall hai morgon. God natt, min vän, jag lemnar er med er förtrogne; måtte han ge er kloka och framför allt oegennyttiga råd, tillade han och kastade på mig en blick, som icke var öm. Och med hastiga steg gick han ut ur salongen, hvars dörr han något häftigt slog igen efter sig. Madame de Mauserre uppsteg genast efter hans bortgång och började vandra fram och åter med häftiga, febrösa steg; golfvet genljöd af hennes vrede. Då hon gick förbi kaminen, kastade hon sin solfjäder i elden. Jag hade aldrig sett henne på detta sätt. Hennes sårade stolthet kom hennes kinder att låga. Hon hade något vildt, likt en örn hvars näste man ofredar;jag tyckte mig höra det dofva rytandet af hennes hjerta. Hon gick fram till en fönsterdörr, som ledde till en balkong; under balkongen var on gräsplan, prydd med en staty af Flora och omgifven af en konstigt arbetad omhägnad föreställande björnbärsbuskar och kaktusarter, ett verkligt snår af jern. Hon betraktade under några ögonblick statyen och omhägnaden. Jag blef rädd, jag följde henne; men hon återfick snart sin besinning, hennes vansinne ingaf henne fasa, hon ryggade tillbaka till midten af salongen, der hon föll i en hjertslitande gråt.