Aftonbladet – 18 mars 1873, sida 2

beredt min olycka. Männen tröttna inte att beundrag, smiekras, fjäsas; men en allt; för trofast kärlek tröttar ut dem. Jag är viss om, att han för länge sedan ledsnat vid mig; han sade för sig sjelf :Det är alltid samma evigt enehanda, och förvånad öfver att ha så högt älskat mig, dolde han af medlidande den djupa leda, som hans lycka förorsakade honom. Jag haringentiog kunnat märka; om man inte upplyst mig, skulle jag inte ha anat någonting. Tony, kärleken är dum; men hvarför beröfva mig min iliusion? Hvartill tjenade det att öppna mina ögon? Då man sett sanningen öga i öga, har man plott en tanke, git Hy tili en gbes bodd ö eller till andra verlden.z Sålnnda talade hon utan ett afbrott, i de mest skiftande tonfall, men återkom, trots alla motsägelser och inkonseqvenser, ständigt till denna oföränderliga slutsats: Ack! Tony, hvad jag är olycklig! hvarefter hon började gråta, Som hon envist vägrade att iyssna till de tröstande ord jag anförde, blef jag slangen ond och behandlade henne som en enfaldig och uppbrusande menniska;. jag sade henne en smula sträft, att saken icke förehölle sig som hon trodde, att den enda fara, som förefölle mig allvarlig, var öfverdriften och orimligheten af hennös sorg. Det skola vi snart få visshet om, sva rade hon med rynkade ögonbryn. Hur så? Hyad ämnar ni göra? 2Redan denna afton ha en förklaring med mr de Mauserre Det var nära deran att jag förgått mig och riktigt tagit itu med henne; hon tygk: tes riktigt föresätta sig att verkliggöra mina värsta aningar. Men, olyckliga, utropade jag, vill ni då sätta allt på ett kort?a