Aftonbladet – 17 mars 1873, sida 2

med blödande hjerta, men full af tacksamhet för den hand, som bortjagat mig. M:me de Mauserre satt nägra ögonblick bestört, förtviflad; hon funderade, som man funderar vid randen af en afgrund. Nej, svarade hon slutligen, jag skall inte göra mig den mödan att uppdikta nägot; det skulle kosta för mycket på mig att förtala en person, som gjort mig ondt mot ain vilja. Bed mig ej ljuga; jag be sitter inte den talangen. Om jag talar, skall jag säga sanningen, och jag skall säga den i detta ögonblick, derigenom att jag tillstår för er, att jag på en gång beundrar, älskar och hatar er. Hon brast nu i sin ordning i tårar. Då Meta härvid försökte trösta henne, åiade Hon henne tystnad, och sedan hon tvungit sig att omfamna den unga flickan, afskedade hon henne. Vi voro vanligen sju vid bordet; den dagen voro vi blott två. Mr och m:me TArci hade mottagit en inbjudning tillnågon af grannarne; m:me de Mauserre föregatf en häftig migrän, som tvang henn6e att förbli på sitt rum och Meta den heliga förpligtelse, hon iklädt sig, att äta middag med sin lilla patient i barnkammarer. Mr de Mauserre fann sig artigt uti att dinera på tu manna hand med mig och höll god min i elakt spel. Trots vår goda vilja var dock konversationen trög och brydd; vi hade allt för många saker att icke säga hvarandra! Efter kaffet lemnada han mig, för att taga en promenad; det var så hans vana, då han var bekymrad. (Fortsa.)