Aftonbladet – 17 mars 1873, sida 2

häftigt stötte henne ifrån sig; men hon ängrade genast sin öfverilning. Hvad jag är orättvis, sade hon till henne. Jag utgjuter min harm på den modiga vännen, som kommer för att yppa allt och varna mig. Ack! min fru, svarade Meta, prisa ej mitt mod; haf snarare misskund med min svaghet. Hr de Mauserre har aftvuvgit mig ett löfte att inte lemna Charmilles utan med hans samtycke. Han talade i myndig ton tili mig, jag fruktade att misshaga honom, och jag svor. Säg honom, jag ber er, att jag anklagat honom inför er, och i sin vrede skall han återgifva mig mitt ord. Visst inte, svarade m:me de Mauserre, jag skall inte missbruka ert ädla förtroende. Jag skall endast tala i mitt namn och jag skall bönfalla hos honom... Bed honom ej, afbröt hon. Befall, fordra, . Var viss om, att jag ej kunnat ingifva bonom någon allvarlig känsla och att hans böjelse för mig endast är en flyktig nyck, som edra förebråelser skola komma honom att rodna öfver och sem han skall skynda sig att uppoffra för er skull. Huru skulle väl jag kunna beröfva er, som är så skön och så god, hans hjerta! Ni bibehåller hela ert välde öfver honom, och första ord, som ni säger, skall komma honom att gå till boks med sig sjelf. Säg honom att ni börjat fatta misstankar, att min närvaro här stör ert lugn och att, om inte ban vill göra det, är ni fast besaiuten att låta mig förstå, att jag inte längre behöfves här. Ilier om dessa förklaringar förfära er, så uttäsk något svepskäl, anklaga mig attförsumma mina skyldigheter, att brista i den omsorg, jag är skyldig ert kära barn. Hvad ni än kan komma att säga, skall jag inte jäfva det, och jag skall bege mig härifrån