Aftonbladet – 17 mars 1873, sida 2

Den vanliga mildheten i hennes blick bade blifvit undanträngd af en mördande liflighet ; med musikens tillhjelp sökte jag öfvertyga mig att den lille hin håle, som fattat posto i hennes blå ögon, var en beskedlig fan och att han lofvade mig lycka. Emellanåt föreföll det mig alldeles tydligt; när Meta slagit igen pianot, ansåg jag icke saken för lika säker. Jag sof mycket illa om natten, för det första derför att jag hvälfde i mitt hufvud ett problem i den högre matematiken, för det andra derför att min granne till höger, mr de Mauserre, var uppe nästan ända :till dagbräckningen, hvarunder han promenerade fram och åter likt en björn isin bur. Hans sömnlöshet var en balsam för min, På Lulus begäran beslöts, att vi skulle frukostera i Paladru och att vi icke skulle återvända till Charmilles förr än efter middagen. Klockan elfva begaf jag mig ned i matsalen. M:me dArci satt vid ett fönster och betraktade m:me Mauserre, som gick fram och åter i trädgården tillsammans med Meta. Hon pekade först på den ena; sedan på den andra; och sade: Hur är det möjligt att man kan önska sig den här, då man har den lyckan att ega den der? Man bör söka förstå allt. Den der qvinpan framstår i sin glans endast istora verllen, på en fest, på en bal, men man ger inte baler på Charmilles och man måste medge vt på landet, under en regnig dag, erbju ler den här qvinnan vida fer resurser. fillägg, sade hon, att den ena är lika ippen, lika sann och lika trofast som den undra är hemlighetsfull, slingrande och inunden, och det gäller som en bestämd resel att männen aldrig tillbedja andra än arliga qvinnor.