Aftonbladet – 15 mars 1873, sida 2

Jag ber er, svarade han, behandla mig som en sjuk, hvars oförnuft man man inte fäster afseende vid, efter hvars orimligaste infall man rättar sig af fruktan för ett utbrott. Var viss om att jag ogillar min galenskap; men den inger mig fruktan, och om ni skulle afslå min bön, ansvarar jag för ingentiog — jag skulle vara i ständ till nägon öfverilning, som kunde bereda allas vår olycka. Svär mig, att ni inte förfogar öfver er hand, förrän ni rådgjort med mig och att ni inte lomnar Charmilles utan mitt samtycke. Ni förfärar mig! sade hon med upprörd stämma. Jag skall inte gå härifrån, förrän ni gifvit mig ert löfte. Ni har det, min herre, jag ger er det i den förhoppning, att ni skall återgifva mig det. Detta samtal, min fru, pinade mig förförfärligt, ået föreföll mig odrägligt och jag funderade just på ett medel att göra ett slut derpå, då jag hörde en dörr öppnas, Ögonblicket derefter förnam jag m:me de Mauserres röst, som yttrade: Jag ser med nöje, min bästa vän, att ni är i goåt sällskap. A!l fara är nu öfverstånden, inte sant, Alphonse? : Tack vare edra vänliga omsorger, min ru, för hvilka jag skall vara er evigt tackjam, svarade Meta. Jag lyckönskar mig tt ha sett döden på så nära häll, emedan ag derigenom blifvit öfvertygad, att ni vill känka mig en smula kärlek. Har ni då tviflat derom... Men hvad ni krämde mig rysligt!... Och m:me de Mauerre började nu åter på det omständligaste edogöra för den sinnesrörelse hon erfarit; on tyckte om att upprepa saker och ting. (Forts.)