Aftonbladet – 15 mars 1873, sida 2

lighet?... Ah! tvinga mig inte att tal: ni har gissat min tanke. En läng tystnad uppstod, åtminstone f reföll den mig lång. Mr Mauserre bröt de elutligen med dessa orå: Jag vet int hvad ni tänker om mig; förefaller min be kännelse er afskyvärd eller löjlig ? Jag dömer er ej, min herre; jag tro mig drömma. Ni bedrar er, ni är unde: kastad en villa. Hvem är väljag, stackar flicka utan snille och utan utseende, at jag skulle ha gjort mig älskad af en så dan man som ni? Det skulle bli mit lifs oförgängliga ära; men jag föredrage framför denna farliga ära den frid, jag för lorat. Jag var så lycklig hos er!... Ack jag är nu dömd att reden i morgon lemn: Charmilles? Min herre, hvad har nigjort Hvad ni är grym! Ni skulle lemna mig? utropade han li delsefullt; jag skall ej tillåta det. Om jag hade den svagheten att qvar stanna, hvilket lif skulle jag väl då komm: att föra i ett hus, der jsg så gerna sökt: er och der hädanefter klokheten, pligten allt skall bjuda mig att fiv er. Farväl dr ljufva frihet, som haft lika mycket behag för mig som för er. Ni skall qvarstanna, säger jag er, n oehöfver inte fly mig. Jag lofvar er, at i aldrig mer skall få höra af mig ett ende rd, som kan såra eller skrämma er. Denna lag är en olycksdag, låtom oss utplåna den ir vårt minne. Må morgondagen likna går. lagen och må vi båda glömma, att vi träf ats på detta fördömda ställe, der svartsju an kommit mig att yppa mitt hjertas hemighet... Hvad fordrar ni af mig, min herre? slömskan skall vara lätt för er, men jag tisstror mitt minne.