Aftonbladet – 13 mars 1873, sida 2

spändes, att han kuakade dervid. Sjön hade nu från grönt öfvergått till blått; han började här och dåer betäckas med skum och antog ett vildt och dystert utseende. Vid en-oskicklig rörelse, som Meta gjort, hade bå ten häftigt krängt och tagit in vatten, — Akta er, sade jag, den minsta oförsigtighe: kan komma oss att kautra. Han hade kommit till sista strofen: Er sah ihn stärzen, trinken, Und sinken tief ins Meer. Die Augen thäten ihm sinken; Trank nie eiven Tropfen mehr. Hon upprepade trenne gånger dessa fyrs verser; derefter såg hon på mig och hennes ansigtsuttryck föreföll mig sällsamt; vinder lekte med hennes här, som fladdrade öfver hennes panna; hennes kinder glödde och : djupet af hennes ögon, som voro fästa på mig, ska skade ett hemlighetsfellt vansinne sina bjellror. Er zigenerska, utropade hon, var en lög nerska; spådde hon mig inte, att jag skulle lefva i hunåra år? Och med sänkt röst tillade hon: Vi skulle i dag ha afgjort om vi skulle tillbringa vårt lif tillsammans: efter ni inte längre tänker derpå, vill jag dö med er. Med dessa ord stötte hon så häftigt till rodret, att vår båt nästa sekund hade kölen ädret och er öåmjnke tjenare sex fot vatten öfver hufvudet. Min fru, man vet aldrig här i verlden hvad som är til gagn eller till skada. Jag skulle aldrig ha kavnat f älla mig, ant mitt umgänge med Ha skulle kunnat jända mig till minsta nytta. Då jag emellertid återkom till s och från botten till vattenytan, var min första tanke att lyckönska mig öfver att ha tillbragt tre månader tillsammans med honom i Genöve, un: