Aftonbladet – 13 mars 1873, sida 2

Jag tog honom i band, gta att dock gifva honom de detaljerade förklaringar öfver kantringen, hvilka ban önskade. Alt hvad han fick veta af mig var, att mille Holdenis i ett ögonblick, då vinden bläste som höäftigast, varit nog oförsigtig att släppa rodret. Detta utgör ytierligare ett bevis, tillade jag, att qvinnorna äro däliga styrmän; vi böra derför aldrig låta dem styra oss vare sig till lands eller vauen. Otblig öfver min förbehållsamhet, drog han mig bort till en fönstersmyg uck sporde, i det han såg mig inihvitögat, helt burdusa: Har ni allvarsamma afsigter med Julle Holdenis? Hvad rör det er? svarade jag honom. Jag intresserar mig bäde för er och henze och tror, att I inie pagsen för hvarandra. För hvera passar hon då? frågade jag och betraktade honom i min ox:uing skarpt. För min dotter, för hvilken hon är ytterst nödvändig. Är ert hjerta ohjelpligt fäst ? : Kanske, svarade jag, men jag är skyldig henne ensam räkenskap för mina känslor. Emellertid tillkännagaf man, att middagen var serverad. Jag kände en riktig Varghunger; jag hade också gjort mig förtjent af ett bastant mäl. Jag gjorde heder åt middagen och i synnerhet ät en riddarfisk, som blifvit fångad morgonen förut i närheten af det ställe, der vi förlist; detta alster af Peladrusjön föreföll mig förträffligt, så fritt från agg är mitt sinne. (Forts.)