Aftonbladet – 13 mars 1873, sida 2

Han rusade på mig med upplyfta näfvar och skrek: — Ni är en eländig galning. Detta rop satwe mig i stånd att mäta djupet af hans sär. — Ni glömmer er, min herre, svarade jag kallt. Och i det jag stötte honom tillbaka vid axeln, gick jag in i hotellet, der jag nedlade min börda. Det dinnes ingen hänryckning, som i längden häller stånd: mina krafter voro uttömda. Mr dVArei bade skyndat till; hau ryckte på axlarne, under det han betraktade Me som var blek som döden, och sade till mig En sådan skådespelerskal — Derefter mumlade han mellan tänderna: — Idn var slug; men man saknade mod. VILI. M:me da Mauserres trägna omsorger, hvilka understöddes af hennes svärdotter och hotellets värdinna, hade snart återkallat perlan bland guvernauter till sans. Man klädde af henne och lade henne i en upp: värmd säng, der hon snart fullständigt hem tade sig. Hennes första ord gälde attropa på Lulu, som kastade sig öfver henne med hejdlös glädje. Under tidea hade jag utbytt mina genomblötta kläder mot en bonddrägt, och jag gick ned i köket för att värma mig. Jag faon mr de Mauserre stående fram!ör spiseln. Ni har förklaringar att go mig, ropade han. Förlåt, svarade jag häftigt, det förefaller mig som om det vore jag, som hade rättighet att fordra sädana. Vår gamla vänskap triumferade emellertid öfver hans svartsjuka och stolthet, och han svarade med den vänligaste miu: Ni bar rätt; Lulus rop gjorde mig förvirrad; ursäkta mig, jag ber er, och låtom 0s3 omfamna hvarandra.