Aftonbladet – 13 mars 1873, sida 2

minaters förlopp, hvilka dock föreföllo mig långa, hade jag den oändliga glidjen att känna botten under mig. Min första omsorg var att läsga Meta på stranden; hon uppslog ögonen, men tillslöt lem Åter genast. Jag upplyfte henne i mina armar. och börjado springa mot värdshuset, som icke låg längt derifrån, Då jag var kommen halivägs, mötte jag de båda uppbragta båtkarlarne, som öfveröste mig med illmälen, och äterfordrade sin båt af mig. Jag pekade ät det häll, der den befann sig, och försäkrade, att den mådde bra, fastän man icke kunde se den. I sjeifva verket voro de beskedliga karlar, och min börs, som jag gaf dem, var så väl försedd, att de bytte om ton och ville hjelpa mig att bära min dyrbara börda; men jag ville icke att någon skulle hjelpa mig. M:me de Mausserre, som vaknat, hade blifvit förundrad öfver att icke se till oss, och hade i sällskap med Lulu gått ut för att söka oss, De varseblefvo oss och i den tanka, att en ohjelplig olycka. inträffat, började de båda uppgifva genomträngande rop. Jag hade lätt kommit tillrätta med båtkarlarse, som återfordrado sin Låt af mig; jag hade svårare att lugna Lulu, som fo.drade mig till räkenskap för sin suvernant. Det värsta var, att deras skrik hördes af mr de Mauserre,. Han afbröt sitt schackparti, störtade ut på gården, och jag rodde att det skulle komma till en allvar sam korflikt oss emellan. Han betraktade nig med hotande och ursinnig min. Jag skyndade mig att skin7ra hans oro genom ut förklara, att Meta vr vid lif; men det rar mindre oro, som plågade honom, än den vittra sorgen att se henne utsträckt i mina rmår, som höllo henne fast omslutna, unler det hennes kind trycktes mot min och iwennes här klibbade vid mina tinningar.