stackar, bakom hvilka utbredde sig en oöf. verskådlig slätt af majs-, klöfveroch blommande bohvetefält, som genomskuros af vinrankshäckar med rodnande klasar. Våra percheronger hade saktat farten för att komma uppför en kulle och mina ideer började något klarna. Jag betraktade länge en liflig dal, som starkt päminde om dessa taflor af Poussin, i hvilka han roat sig att sammanföra landtlifvets spridda scener och drag. I bakgrunden en torfmosse, på hvilken tvenne karlar gräfde, under det en tredje upplade torfstyckena i högar; några steg derifrån en ärtäker, der några qvinnor voro sysselsatta att skörda, under det andra tvättade linne i en bäck, medan deras barn skuro vidjor, och en äng, på hvilken några kor och en hvit häst gingo och betade; på dalsluttningen en upplöjd åker, fet och skinande, på hvilken rörde sig en harf, förspänd med fyra oxar. Män, qvinnor och bara samspräkade och skrattade alla; torfmossen ansatte ärtökern med frågor, harfven for ut i häftigheter mot tvätterskorna, allt under det de betade, stucko korna in med ett och avnat ord och djurens allvar tycktes utgöra en dom öfver menniskornas glädtighet. Sprid öfver denna tafla ett genomskinligt töcken och den milda värmen af en höstsol, som droppe för droppe dricker jordens svett; nej, Poussin skulle icke ha gjort det bättre. Jag vet emellertid något ännu intresgantare än Bugeys vackra vuer, nemligen anblicken af ett lyckligt hjerta, väl till förståendes då detta hjerta icke tillhör en elak ller dum varelse. M:me de Mauserre företedde denna anblick. Hon var den försroppsligade lyckan; den strålade i hennes ögon, i hennes leende; den omgat henne ikasom ett fiuidum. Man skulle ba kun