Reservationer : af hr Philinsson: Det torde ej kunna förnekas, att de förändringar. hvilka under loppet af nära tre decennier, tid efter annan, vidtagits uti lagstiftningen, rörande den svenska qvinnans ällning, varit egnade att uti allt högre och högre grad leda till hennes likställighet med mannen, i afseende å åtnjutande af medborgerliga rättigheter. Att dessa förändringar endast långsamt kunnat genomföras, är en följd deraf, att, enär de medfört ganska väsentlig rubbning uti bestående förhållanden, de nödvändigtvis måst föregås af en allmännare förändring uti rådande föreställningssätt. Det är derför lätt förklarligt, att hvarje gång lagförslag i dylik riktning blifvit framstälda, de största betänkligheter deremot, uttalats: men, då erfarenheten städse ådagalagt, att dessa betänkligheter lyckligtvis ej motsvarats af verkligheten, så vill det äfven synas, som borde man, beträffande det återstående lagstiftningsarbetet inom i fråga varande område gå till väga, visserligen med varsamhet, men på samma gång äfven med tillitsfullt hopp om en lycklig framgång. Sedan Sveriges lag numera stadgar, dels att ogift qvinna, som fyllt tjugufem år, skall vara myndig att sig och sin egendom sjelf råda och förestå, samt dels att mö, som myndig är, ej står under giftoman, måste den enklaste konseMa fordra, att den gifta qvinnan befrias från et besynnerliga omyndighetsförhållande, hvaruti hon, omedelbart efter vigseln, af lagen ovilkorligen försättes. Behofvet af en dylik lagföränring inses temligen allmänt; men svårigheterna att kunna åstadkomma fullt ändamålsenliga nya bestämmelser anses nära nog oöfvervinneliga. Villigt erkännande. att lagstiftningsarbetet inom familjerättens område — och det är på ett sådant man här befinner sig — är ganska svårt, torde detsamma dock uti ej oväsentlig grad underlättas. om man uppdrager en bestämd gräns emellan de rent personliga rättsförhållandena och de förhållanden, som falla inom förmögenhetsrät. ten. Om man genast å priori påstår, att en sådan gräns ej bör uppdragas, enär äktenskapet ovilkorligen förutsätter egendomsgemensamhet. då är det uppenbart, att man på denna väg ej kan uträtta något; men oriktigheten af ett sålant påstående framgår ej mindre af fäderneslandets egen lagstiftning. som ju medgifver upplösning af makars egendomsrättsliga förhållanden, utan den ringaste förändring i afseende å det personliga rättsförhållandet dem emellan, än ock deraf, att uti många europeiska länder separationsgrundsatsen, beträffande makars förmöoenhetsställning, vunnit en ganska vidsträckt tillämpning, utan att man väl deraf är berättigä att draga den slutföljd. att äktenskapet i essa länder är beröfvadt någon del af sin etiska karakter. Det har här ofvan blifvit yttradt, att den gifta Mee befinner sig uti ett besynnerligt omynighetstillstånd, och jag anser mig böra något bärmare redogöra för hvad jag med detta yttrande åsyftat. Sedan lagen uti 9 kap. 12 giftermålsbalken stadgat. att efter vigseln mannen är qvinnans rätte målsman och eger söka och svara för henne, förekomma uti 11 kap. 3 2 samma balk bestämmelser. som ovedersägligen utmärka, att qvinnan, oaktadt tillvaron af ifråga varande målsmanrskap, sjelf kan förfoga öfver så väl boets gemensamma egendom som ock ötver sin enskilda fastighet. Förstnimnda ? förutsätter nemligen, att båda makarne eller endera; följaktligen såväl qvinnan som mannen, kan hafva gjort gäld i äktenskapet, det vill säga ådragit boet skuld, hvaraf detsamma haft motsvarig nytta. samt stadgar för sådant fall, att gälden skall betalas i främsta rummet af bo oskiftoilösören och aflinge, så ock af beggederas hus och egenom i staden. Räcker det ej till fulla gälden-. heter det vidare, då fylles det. som brister, af begges enskilda arfvejord or: dalfasta å landet,