Aftonbladet – 11 mars 1873, sida 2

EN I — Dramatiska teatern. Å denna scenlt safs i går inför ön föllsatt salong det be-i!l anta skådespelet Syrsan, med den datiskal!1 skådespelerskan fröken von Dolcke i hufJ vudrollen. Den förvexling af lagarne för! le olika slagen af konstverk, som så oftal! frestade fru Birch-Pfeiffer att, såsom dethe ter, drämatisera; åtskilliga åf sin tids stör-: sta mästerstycken på det novellistiska om-! rådet, har till följd att hufvudpartierna i bennes stycken blefvo vida mindre naturligt och följdriktigt tecknade, än förhållandet van: : ligen brukar vara i på en mera organisk väg : framkomnå dramer. För att rätt tuppfättal karaktererna ha ej blott skådespelarne, utan : ock åskådarne varit nästan nödsakade att gå till den ursprungliga romanen eller novellen. Men för alla de motiver, som kunnat göras. klara i ett konstverk anlagdt med episk Bredd och den friket, hvilken utmärker vår tids roman, fias icke rum inom dramat med dess strängt begränsade handling, Hufvudpersonerna i hennes skådespel lida derför gemenligen af en oklarhet och ett bizarreri, som, På samma gång de inför en djupare konstuppfattning låta dem framstå såsom rent af odramatiska, förläna den utöfvande konstnärn en fribet i hans uppfattning, hvilken en konseaventare danad karakter ej tillåter. Fru Birch Pteifers åramer hafva derför i alla tider varit en nagel i ögat på kritiken, på samma gång de med ömhet omhuldatsaf skådespelarna, och kanske enkannerligen skådespelerskorna. Knappt 1 något af hennes arbeten framstå dessa fel så tydliga som i Syrsan, och den, som känner till och älskar den förtjusande novell af Georges Sand; hon hör misshandlat, kan knappt, ifall han icke dess merå tänkt öfver pocaiens skilda arter, undgå att förundra sig öfver huru hon ur så mycket skönt kunnat få fram så myckot riktigt falt. Fn djerfyare rol för sin debut kunde frököa von Bolcke derför knappast hafva valt, och den köld, hvarmed henhös första inträde mottogs, tycktes ock ådagalägga att det var en vansklig uppgift, hon åtagit sig. Attkölden sedermera tinade upp och lemnade rum för en allt varmare stämning hos publiken må derför räknas henne såsom en dubbel trivmf, helst det svärligen kan nekas att äfven ett så närslägtadt språk som danskan, då det förekommer blandadt med värt eget, verkar störande, hvilket ju för öfrigt är fallet med rent svenska landskapsbrytningar. Grun den till det stora intresse, som fröken von Dolckes prestationer med rätta framkallade, låg i den värme och friskhot, hvarmed hon återgaf Fanchons temligen vidunderliga karakter. Hon föreföll oas visserligen i början mer blottad på behag, än nödvändigt var, men just denna omständighet, att hon hade mod att offra sin egen person för att framhäfva äfven rollens osköna sidor, bidrog måhända till ett sannare intryck af det hela. Särdeles lycklig förekom hon oss i de starkare scenerna, såsom t. ex. i uppträdet med mormodren i tredje akten, och om hon äfven hade ett och annat svagare moment, måste likväl hennes debut anses för lyckad, liksom den ock af publiken helsades med stort bifall. Att likväl af detta enda uppträdands sluta till fröken v. Dolckes värde i allmänhet såsom konstnärinna tilltro vi oss icke; men vi motee emellertid en ny debut med -ganska I stort intresse,så mycket hellre, som Jane Eyre llär vara en af hennes bästa prestationer. — Södra teatern gifver fortfarande för mycket goda hus den uppsluppna farsen I Tricoche Cacolet. Om fredag gifves till förmån för hr Österberg ett nytt svenskt original, kalladt Tre Liljor och Hasselbacken, I Bellmanianskt divertissement i två afdelnin Igar med sång och dans, —— — Mindre teatern har upptagit Dahl