Aftonbladet – 11 mars 1873, sida 2

vär tid. Jag medger gerna med mr Flame: rin, att m:lle Holdenis andliga begåfning inte är en af dessa onyttiga buskar, som blott utgöra en prydnad i trädgårdarne; jag finner i den, likasom han, ett af dessa små goda fruktträd, som genom en smula vård, litet regn och mycket solsken kunna blifva mycket gifvande för sina egare. Gud välsigne henne och hennes espalierer. Men vi ha inte kommit hit för att diskutera hennes kraftfulla egenskaper eller hennes jungfruliga behag. Vår gemensamma uppgift är att så snart som möjligt kunna återskicka henne till hennes kära Florissant, till hennes ringa och dygdiga härd, till hennes ömme far, som beklagar sig att hans Mainvzskinkor under hennes frånvaro förlorat all sin poesi, till hennes förtjusande små bröder, hvilkas koltar falla i trasor, se. dan hon inte längre lappar deras kläder un der Herrens tillsyn. Äro vi väl värdiga att ega denna hemlighetsfulla dufva? Och hvar för har hon kommit hit till filisteernas land? Jag medger, mr Flamerin, att niinte har så stort intresse som vi i det goda verk, vi påtänka; vi kämpa pro aris et focis, men vi hyser en så trofast vänskap för mr de Mauserre, att den bör ersätta intresset... Äro vi ense?... Nåväl, jag fortsätter. Utanatt vilja göra er några förebråelser, min bäste herre, påminner jag er, att ni på er heder försäkrade, att min svärfar, som nu är fylda femtiotre år, hade rasat ut och att han under hela sitt återstående lif skulle bli den förnuftigaste menniska. Det var i tillit till denna försäkran jag samtyckte till en för. soning, öfver hvilken jag till en början blott hade att Jyckönska mig. Jag blef angenämt öfverraskad att finna i den qvinna, som en gång förledde honom till den oför låtligaste därskap, en person, hvars upp: