Om Upsala-petitionen. Herr redaktör! I eder ärade tidning hafva nyligen, efter tidningen Upsala, varit meddelade några notiser rörande en studentdeputation, som hos H. M:t konungen haft företräde i ändamål att söka utverka förlängning i tiden för afläggande af den s, k. gamla filosofiekandidatexamen, hvilken tid med denna termins utgång utlöper. Som dessa notiser f. n, göra den vanliga runden genom svenska pressen, men framställa saken temligen ensidigt, torde det möjligen få anses vara af någon vigt, om en noggrannare redogörelse i i fråga varande sak meddelades. Då strax i början af innevarande termin fråga här i Upsala väcktes om en petition till K, M:t med begäran om ytterligare förlängning af nämnda tid — som bekant torde vara, begärdes genom en dylik petition år 1871 en förlängning af 2:ne år, då blott 1 år beviljades — var den allmänna åsigten den, att man nu borde begära högst ett år, och denna åsigt uttalades äfven nästan enhälligt på en sammankomst, som hölls mellan de i frågan intresserade. En och annan enstaka röst yrkade visserligen, att man skulle begära en förlängning till är 1877, men detta förslag blef både i en förberedande komitsammankomst och på ett nytt allmänt sammanträde med stor pluralitet förkastadt, dels emedan man antog en sådan begäran omöjligen kunna bifallas af vederbörande, efter den utgång 1871 års petition erhållit, dels emedan de grunder, hvarpå en dylik petition kunde byggas, ansågos fullkomligt ohållbara. De, som yrkat en begäran om förlängning till år 1877 och hvilka, enligt hvad som upplystes vid ofvan nämnda komitsammankomst, i början endast utgjorde ett tiotal personer, samlade emellertid omkring sig allt flere, och en fullständig partisplittring inträdde efter hand. 1877-års-partiet modifierade emellertid sin ursprungliga åsigt så till vida, att det beslöt ätnöja sig med en begäran om 3 år (d. v. s. till vårterterminens slut 1876). De bäda partierna höllo nu särskilda sammankomster och uppsatte särskilda petitioner. Treårspartiet, hvilket utvecklade vida större energi än ettårspartiet, fick sin petition utarbetad och undertecknad först och beslöt att med densamma uppvakta H. M:t konungen, universitetets kansler m. fl. Ett dylikt beslut med afseende på petitionens framlemnande fattades sedermera af ettårspartiet. Ett i sista stunden framkommet förslag till jomkning blef utan resultat, och de utsedda deputationerna afreste till hufvudstaden. Ettärspetitionen var då försedd med 114 och treårspetitionen med 90 underskrifter. Deputationen för treårspetitionärerna hade den 26 Febr. audiens hos H. M:t, och det är denna deputation, som varit omnämnd i tidningarne och från hvilken de omtalade telegrammerna om de oförväntade, högtlofvande resultaten emanerat. Dagen derpå hade ettårsdeputationen företräde hos H. M:t. Det ligger i sakens natur, att denna deputation, som framkom med en vida blygsammare begäran och som dessutom representerade plu: raliteten, måste hafva erhållit ett minst lika gynsamt svar, men den ansåg sig ej böra begå samma taktlöshet som treårsdeputationen, nemligen att genom telegram: mer åt flera häll (denna deputation lät till och med på detta sätt officiöst underrätta Lunds studenter om utgången af sin mission) offentligen utbasuna hvad som vid ett enskildt företräde hos höga vederbörande blifvit yttradt i saken. Det torde dessutom vara alldeles för tidigt, både för det ena och andra partiet, att framträda med några högljudda glädjeyttringar, innan saken blifvit fullt afgjord och man fått se resultatet. Man har på flera håll klandrat den splittring, som sålunda egt rum, och saken har i de akademiska kretsarne väckt ett obe hagligt uppseende. Förhållandet må vara beklagligt, då det alltid måste ogyosamt inverka på den för en mängd studenters framtid vigtiga frågans lösning, men motsatserna hafva framträdt med en sådan skärpa, att en förening af de olika partierna näppeligen kunde ega rum. Den opartiske betraktaren inser nog, hvar felet ligger. Upsala den 7 Mars 1873,