Demonstrationerna i Kristiania. Hr redaktör ! I anledning af en i eder tidning införd, efter Morgenbladet bearbetad och förkortad notis om den teaterdemonstration, gom här i staden för någon tid sedan egde rum, samt af några andra tecken, att den vid dylika teateruppträden ovana svenska allmänheten möjligen kunde lägga vigt på hvad som skett, finner jag mig föranlåten att hos er utbedja mig plats för några orienterande upplysningar, emedan man både för Kristianias allmänhets skull, för hr Ludv. Josephsons skull och till och med för de taktlösa och puerila demonstranternes egen skull bör göra saken klar för en allmänhet, gom naturligtvis måste vara mindre inne i våra slokala förhållanden. : Under det att hr Björnstjerne Björnsor till följd af sina politiska och andra historier är mindre populär hos Kristianias allmänhet, än han såsom författare borde vara, har omkring honom en liten krets slutit sig, kallad måndagsföreningen, hvilken förutom en del af den yngre akademiska ungdomen äfven programfritt intager andra personer af olika kulörer, men likväl med den gemensamma egenskapen att vara missnöjda med de nuvarande förhållandena. Det kan icke förundra, att en del af den till universitetet kommande, med poetiska idealer inbyrda ungdom, som ännu saknar förmåga attläta förståndet hålla jemna steg med känslan, låter sig i allt hänföras af en så begåfvad och fängslande höfding som Björnson, och att den till och med i sin hänförelse och tro på håns ofelbarhet går till öfverdrifter, till hvilka höfdingen sjelf kanske icke skulle göra sig skyldig. Det har nu en gång inom denna krets blifvit en trosartikel, att hr Björnson är den ende, der det gäller konst; och hvad specielt teatern angår, tro dessa personer — utan tvifvel med full öfvertygelse — att Björnson och ingen annan i hela verlden kan rädda den, göra den nationel och shöja den, trots erfarenheten från hans direktionstid; och då både nu och förut demonstrationer ha blifvit tillstälda af de unga Björnsonianerne mot direktioner och artistiske direktörer vid Kristiania teater, så har det varit derföre, att vederbörande stode i vägen för eller icke ville acceptera hr Björnson såsom direktör, något, som man af många skäl, hvilka det skulle vara för vidlyftigt att här utreda, icke har varit villig till. Då nu senast demonstration tillställdes mot br Josephsons anställning, var det samma flock af ynglingar och samma skäl, som voro de ledande. Det var icke hr Josephson personligen, man demonstrerade mot, detta har af demonstranterne sjefve blifvit offentligt antydt. Härtill fanns ju icke heller någon anledning, då vederbörande icke kände honom annat än till namnet, och han ännu icke hade ledt instuderingen af något stycke vid teatern. Icke heller var det den svenska mannen, gom man ville åt; derföre var det ju, som hvislarne trodde sig drabba direktionen genom att skrida till verket före hans tillträde, ehufu denna taktlöshet just tjenade till att gifva saken ett utseende, som -hvislarne sjelfve icke önskade. Det var icke-norrmannen och specielt ickeBjörnson, demonstrationen egentligen gällde, och det är min öfvertygelse, att om för närvarande en dansk eller en annan utmärkt norrman än Björnson — t. ex. Henrik Ibsen — -hade varit i hr Josephsons ställe, skulle samma demonstration ha skett. Det är här den allmänna tron, att hr Björnson sjelf icke kan stå bakom denna demonstration, utan att det är hans alltför tjenstaktige unga rekryter, som på egen hand cha gjort hela tillställningen. Man är också öfvertygad om, att hr Björnson, som just nu röner så många bevis på broderfolkets erkännande af den begåfvade norrmannen, icke kan ha velat gifva stöd åtwven demonstration mot-en svensk kollega, hvilken han på sin tid till och med sjelf ville binda vid Kristiania teater. Det är också tillräckligt bekant, att den bifallande publiken vid teateruppträdet den 17 Februari befann sig i mycket öfvervägande majoritet, och att demonstrationen från den lilla cliquens sida möttes med allmän indignation här i staden. Vid uppförandet af Björnsons Mina Stuart i går afton, det första stycke, hvars instudering hr Josephson här har ledt, var huset utsåldt, och ett mycket lifligt bifall ljöd hela aftonen. . Vid styckets slut ropa: des länge på hr Josephson, först blandadt med rop på fru Gundersen, som utförde titelrollen, hvilket föranledde hr Josephson att låta henne träda fram; då likväl ropen på hr Josephson fortforo, demonstrerade ett fåtal — knappt mer än 20 å 30 — hvislare, hvilket hade till följd, at hr Josephson, trots framropningarna, icke visade sig, hvarpå efter ett par minuters förlopp gongongens-ljud gjorde slut både på framropningarna och den nu så betydligt reducerade motdemonstrationen. Jag vågar också tryggt -påstå, att hr Josephson här i staden just efter dessa tilldragelser har fått