han i morgon erfore, att han gladt sig för tidigt, skulle hans sorg bli mycket bitter. Ack, ja! mycket bitter!s upprepade jag, i det jag med eftertryck artikulerade och. betonade hvarje erd. Hon lät sitt förtjusande hufvud sjunka ned -på soffkudden och bet på spetsen kring sin näsduk; sedan hon äter satt sig upp, fortsatte hon: Man beskyller mig, och främst ni, att jag är en lätjefull varelse. Man har rätt, det är ett medfödt fel. Men under delånga stunder jag sitter sysslolös, är inte mitt hafvud overksamt, ty mina tankar arbeta alltjemt. Ja, jag är inte sö tanklös, så liknöjd som man föreställer sig. Det förgår inte en dag, då jag ej säger till mig sjelf: Är jag värd, att han uppoffrar sin framtid för mig? Det som tröstar mig Vtet, men mycket litet, är att jag i Dres,en inte uraktlät något för att förmå hono m att afstå från mig. Han svor mig, stt han aldrig skulle ångra sig, och jag tvr också, att han inte gjort det. Min sörsta brist näst efter min lätja är, att jag är alltför ömtålig för verldens omdöme. Jag har ofta känt mig frestad att säga Xl. .de Mauserre: Låtom oss flytta till Parjs, ni kommer der att befinna er bland allt som intresserar er och som är ett föremål för edra favoritstudier. Jag har saknat mod dertill; Paris inger mig fasa och det förefaller mig som om jag der skulle få läsa min historia i allas blickar, Mina ögon frukta i sanning andras ögon. Och i det hon sammanknäppte sina händer: Ack, Tony, om jag en dag blefve. hans hustru. Om han en dag, med min arm. under sin, gjorde sitt återinträde i verlden. och snart derefter i sitt kall. Var lugn, sade jag; den dagen skall komma, (Fort)