nig att på detta sätt glädja mig öfver den örestående bortgången af en man, som jag detta ögonblick boråe vårda eller begräta. Vi passade inte rätt för hvarandra, han har örorsakat mig mycket lidande. För tre år sedan föll han i en allvarsam sjukdom; jag kref då till honom, att jag förlät honom lt och jag bönföll honom, att han å sin ida skulle förlåta mig allt. Jag försäkrar r, Tony, att det fanns känsla i detta bref, han borde ha sagt för sig sjelf, då han läste let: Hon är bättre än jag trodde. Men vet ni, hvad han gjorde? Jo, han lät svara mig senor en af sina älskarinnor, och detta svar var så hårdt, så förolämpande, att jag rät deröfver i åtta dagar. Nu gråter jag ifven, men det ligger glädje i mina tårar. Tony, är jag inte i sjelfva verket mycket orottslig ? Jag är det ännu mer än ni, ty jag erjar en oblandad glädje öfver att den gamle analjen slutligen bterger Gud sin hyggiga själ. Hon gjorde en bönfallande åtbörd åt mig. Tig! det gifves ord, som medföra olycka. För att utplåna verkan af dem, höll hon ära nog ettloftal öfver sin plågoande. För öfrigt, tillade hon, egerjag väl rättighet utt förebrå någon? Man skulle kunna svara nig: Hvad har du sjelf gjort för dygdigt ch utomordentligt i ditt lif? Det skulle vara ätt svaradt, ty, Tony, den man, hvars namn vi båda undvika att nämna, har, när allt commer omkring, icke föröfvat något värre in att ha gjort sig lycklig och på sittsätt, vilket emellertid inte var det vackraste. Tar inte jag gjort på fullkomligt samma ätt? En dag då jag var sorgsen, passerade yckan sjungande förbi mitt fönster, den gaf nig ett take med SR ret, och ig följde ön till Itålien, hvari från den fört mig