Följande dag mot skymningen underrättade mig en betjent, att madame de Mauserre väntade mig i salongen. Jag fann der en qvinna, som var alldeles utom sig och som -i sitt upprörda tillstånd endast kunde yttra: Ah, Tony, min bästa Tony, om ni visgstel... Och af fruktan, att man skulle öfverraska benne i detta tillstånd, drog hon mig med sig i ett angränsande rum, som utgjorde hennes enskilda salong. Hon sjönk ned på en soffa och uppdrog ur fickan ett bref, för att låta mig läsa det — ett bref, som hon nyss erhällit från sin mor och hvilket innehöll dessa ord: Jag hoppas, Lucie, att inom kort kutina meddela dig den gladaste ny het. Hvad tror ni detta betyder? frågade hon och fäste på mig sina ögon, hvilka äterspeglade hennes själs upprörda tillstånd. Det förefaller mig alldeles klart, svarade jag, och min glädje är lika stor som er. Det betyder... Säg det inte, Tony, afbröt hon och höll sin hand framför min mun. Emellertid bedrar ni er inte, det betyder verkligen det... Jag var så långt ifrån att ana det, att jag erfor en känsla af häpnad, ja, om jag skall vara uppriktig, en känsla af stormande glädje deröfver... Men är det inte illa gjorät af