tenstrålar, den hästskoformiga perrongeu, de hvälfda fönsteröppningarna med sina breda tvärposter af sten, den stora pelarattikan, hvars skarpa kanter aftecknade sig mot en opalhimmel skiftande i grönt — allt detta sam i ett strålande, sammetsartadt ljus. Zigenerskan sjöng alltjemt: Hermosita, hermosita; La de las manos de plata, Eres paloma sin hiel, Pero å veces eres braba. Un Iunar tienes: que lindo! Ay Jesus, que luna clara! Plötsligen förändrade sig hennes stämma och hon utropade med klar röst: Seiiorita, ni skall lefva i hundra år; det gifves hjer tan som aldrig utnötas, i Depvefter gjorde hon en stor gest och innefattande slottet och parken i den cirkel, som hennes pekfinger beskref, hviskade hon sakta: Dessa ekar, dessa afvenboksallger, dessa torn, dessa vindflöjlar, dessa lejon, allt detta, sköna barn, skall en dag blifva ert. Jag betraktade Meta skarpt. Jag såg likasom en lång blixt blänka fram ur hen nes ögon, öfver hvilka hon hastigt nedfälde sina ögonlock ; hon kände, att min blick hvila depå henne, och som hondervid förloradekontenansen, vände hon sig häftigt bort från mig för att dölja sin förvirring och rodnad. Gitanillan släppte icke hennes hand, som hon fortfarande granskade, Plötsligt rynkade hon sina ögonbryn, förde sitt finger öfver tvenne linier, som korsade hvarandra, och sade med ett vildt grin: Sefiorita, ett litet råd, akta er för att jaga två harar på en gång. Vid dessa ord tog hon till flykten och ilade bort längs allen, under det hon med: förde sitt guldmynt, som hen ärligt för Hänt.