stas vid våra inhemska förhållanden. Un der den snabba utveckling, hvari alla han delsoch samhällsförhållanden nu befinn: sig, är det likväl ingalunda utan betänklig het att bibehålla ett särskildt myntsysten för en så liten stat som Danmark, dä de på alla sidor är omgifven af större riken som ha andra myntsystem, och det måst derföre gillas, att den danska regeringen innan hon framlade frågan för den lagstif tande makten, har hört sig före, huru mar i Sverige och Norge ämnade g8 till väga denna sak, samt att hon efter att he förvissat sig om, att regeringarna i dess: riken ansägo ett sådaht förfarande som det, hvilket var erkändt såsom förmånligast för Danmark, äfven vara det förmånligaste för Sverige och Norge, har sökt ingå afta med dessa rikens regeringar om en samtidig öfvergång till ett nytt mynt efter enalands grundsatser, Ty kunde ett sådant afta träffas och gedermera sättas i verket, så skulle alla tre rikena erhålla den säkerhet för sitt nya myntsystems stabilitet och be tydelse i utländska förbållanden, som ett till ett enda af dem inskränkt myntsystem i kännbar grad skulle sakna; Tillika skulle man härigenom kunna uppnå en betydlig lättnad i handelsförbindelserna mellan de tre rikena inbördes och : för rikenas gränsprovinser de stora fördelar, som härflyta af ett gemensamt skiljemynt. Det bör likväl å andra gidan icke förglömmas, att det nya föreslagna mnordieka myntsystemet icke kan väntas skola utgöra ett utanför norden gångbart mynt. Hittills har så väl vår som Sveriges och Norges handelsomsättning förnämligast skett isterling — verldsmyntet — och i banko; detta förhållande skall utan allt tvifvel hädanefter fortfara, endast med den förändring, att nu efter Hamburgerbanko-beräkningens afskaffande och efter införande af mynt-enhet i det tyska riket, skall banko-myntet efterträdas af den preussiska thalern eller af den tyska marken. Derjemte faller det-af sig sjelf, att det föreslagna myntsystemet icke skall vara i stånd att afhjelpa de besvär och förluster, som uppstå derigenom, att betydliga belopp af preussiskt och annat tyskt mynt och sedlar cirkulera på flere trakter i Danmark, om också förlusten och besväret skola förminskas derigenom, att 8 kronor bli noggrannt lika med 9 nya tyska mark. Frukten af de underhandlingar, som at denna anledning ha förts mellan regeringarna, är den i Stockholm under den 18 December 1872 afslutna myntkonvention, som nu har blifvit framlagd för riksdagen att besluta om. Enligt denna konvention skola de tre rikena förpligta sig att ungefär samtidigt och i den närmaste framtiden öfvergå till guldmyntfoten; attantaga denna såsom enda myntfot, efter sedan, om nödigt är, en kort tid förflutit, wider hvilken den dubbla myntfoten har lagligt existerat; att prägla två guldmynt, af hvilka hvardera innehåller respektive ee och 124 mark fint guld, och att göra detta till lagligt betalningsmedel för hvilket belopp som helst i alla tre rikena; att prägla silfvermynt efter hundratalsystemet af silfver och brons af samma form och lödighet och likaledes göra detta till lagligt betalniogsmedel i alla tre rikena inom samma begränsning ; att stadga enabanda föreskrifter för att betrygga upprätthållandet af ett godt mynt och förhindra öfverfyllning med skiljemynt eller uppkomsten af mindre godt skiljemynt såväl som för att reglera rättigheten för enskilde att å guldmynt prägladt vid rikenas myntverk; slutligen att meddela hvarandra all den behöfliga upplysaing rörande myntväsendet, som gemensamheten i myntsystem naturlisen kräfver. Då de sålunda aftalade föreskrifterna stå . noggrann öfverensstämmelse med hvad vi vär ofvan ba framställt såsom vår åsigt om hvad som är lättast att sätta i verket för Danmark, och då det sätt, hvarpå man sökt verkställa dessa föreskrifter i detalj, icke gifver oss anledning till någon anmärkning, vilja vi blott omnämna den enda punkt i xonventionen, genom hvilken vi föras in på n förändring, som vi sannolikt icke skulle 1a inlåtit oss på om vi uteslutande skulle 1a färt afseende på våra egna förhållanden, iemligen den, genom hvilken vår räkneenhet örändras från riksdalern till kronan. Om le tre rikena skola ha gemensamt mynt, icke Henast hvad hufvudmyntet utan äfven hvad kiljemyntet beträffar, är det nödvändigt, tt de äfven ha gemensam räkneenhet, och inder underhandlingen derom, hvilken man lå skall välja, är det lätt förklarligt, att nan har måst fördraga det, som närmast ammanföll med den af de hittills begagnade äkneenheterna, gom var den lägsta, nemlien den svenska. Ty det erkännes nu öfrerallt, att det i allmänhet är fördelaktigare tt ba en lägre räkneenhet än en högre, ivarjemte den svenska räkneenheten har den ördelen framför både den porska och den anska, att hundratalsindelningen af den rean är införd. Det är emellertid så mycket rindre betänklighet vid att tillstyrka antaandet af den nya räkneenheten, gom den tår i ett sådant förhållande till den danska iksdalern, att öfvergången icke kan förvålla ågon svårighet, då två kronor bli precis ika med 1 riksdaler. Hvad skiljemyntet eträffar, skall man ha ännu lättare anknytingspunkter, än om indelningen i 100 de ar användes på riksdalern, emedan icke 24, tan 12 skilling bli lika med 25 öre. Be vämast för all räkning i skiljemynt skulle et ha varit, om vår nuvarande mark ellor 6 gkilling hade passat in i det nya skiljesyntsystemet, men näst derefter är det lämpigast, att detta är fallet med 12 skilling. Fill följd häraf måste vi erkänna, att förelarne af att antaga krona såsom räknenhet i stället för riksdalern så mycket öferstiga de dermed förbundna olägenheterna, tt vi icke draga i betänkande att anslutal ss till öfverenskommelsen i denna punkt. Till följd häraf tillstyrka vi, att folke-l:; hinget för sin del må meddela samtycke till; en mellan Danmark och Sverige och Norgel: nder den. 18 December 1872 i Stockholm